Tittade för ett tag sedan på en mycket intressant dokumentär på Dokument Utifrån. Den handlade om det som vi väl alla har haft på känn men inte kunnat sätta ord på, nämligen att de produkter som tillverkas är byggda för en mycket begränsad hållbarhet. Det teknologiska kunnandet finns för att tillverka varor som har nästintill obegränsad hållbarhet men hur skulle då hela vår konsumtionskultur reagera? Vad skulle hända med ekonomin? Bryter allt samman? Dessa potenta frågor blir verkligen aktuella när man inser vilket fundament vår ekonomi är uppbyggd på.
I programmet visade man en glödlampa på en brandstation i San Fransisco. Den hade brunnit oavbrutet sedan 1901. Sedan berättade man om hur de stora tillverkarna av glödlampor på 1920-talet gick samman i en kartallellliknande överenskommelse och bestämde sig för att begränsa hållbarheten på glödlampor. Detta trots att kunskapen för en mycket längre hållbarhet fanns hos ingenjörerna. Denna tankefigur har sedan dominerat branschen och sedan blivit allmängods för alla konsumtionsvaror. Det är egentligen helt orimligt att en mobiltelefon, ett par löparskor eller en skrivare är byggda med avsikten att gå sönder långt innan de egentligen skulle behöva slängas eller repareras.
Programmets grundläggande budskap var, som jag uppfattade det, en civilisationskritik av stora mått. Det är i längden inte hållbart att ha en ekonomi som är konstruerad på ett sådant här sätt. Om man till den begränsade hållbarheten lägger kraftfulla insatser på marknadsföring och en kreditmarknad som har löpt amok, ja då måste man börja fråga sig om vi inte behöver tänka om. Det är inte säkert att allt behöver kastas över ända. Kanske det räcker med att man börjar hyra eller leasa produkter i större utsträckning. Om man gör detta finns det kanske incitament att få fram produkter med längre hållbarhet.
