Har läst en bok av Carl Lindgren och Frank Lindblad. Den heter "Välfärdslandets gåta - Varför mår barnen inte lika bra som de har det?". Carl är barnläkare och Frank är barn- och ungdomspsykiater. I boken visar författarna att allt fler svenska barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. De mår dessutom sämre än barn i andra länder. En undersökning från UNICEF behandlade barn 11, 13 och 15 år gamla. Man tog hänsyn till socioekonomisk situation, hälsovård och prevention, möjligheter till utbildning, relationer till föräldrar och kamrater, hälsofarlig livsstil och självupplevd hälsa. När man vägde samman de sex dimensionerna hamande holländska barn på första plats, men tätt följd av de svenska. Svenska barn hade det bästa "värdet" av alla 21 deltagande länders barn på tre av de sex dimensionerna, nämligen socioekonomiska förutsättningar, tillgång till häslovård/prevention och åtgärder mot hälsofarlig livsstil (matvanor, droganvändning, riskfylld sexualitet, våld och mobbning). Problemet var bara att svenska barn låg på sjunde plats på dimensionen självupplevd hälsa.
Vad beror då detta på att barn inte mår lika bra som de "borde"? Författarna hittar orsakerna i välfärdsstatens biverkningar som hälsomani, stresspanik, välfärdsapati och individfixering. Hälsomanin viser sig genom att när vi blir allt mer framgångsrika i att förebygga och behandla rent kroppsliga sjukdomar desto mer framträder symtom på ohälsa. Dessa symtom är också allt mer undflyende och svårfångade särskilt när det gäller att erbjuda hjälp med de medel som sjukvården av tradition erbjuder. Som ett resultat av denna oförmåga har föräldrar och barn ofta sökt flera olika instanser, genomgått undersökningar, lämnat prover som varit normala och fått lugnande besked. Men ändå kan föräldrarna inte släppa tanken på att någon allvarlig sjukdom ligger bakom vad barnet upplever.
Stresspanik uppstår mycket beroende på massmedias sätt att presentera forskningsresultat. Man skriver om saker som kan få ditt barn att bli sjukt och ger exempel: mormor dör, att flytta, att få ett syskon, att spela för mycket fotboll eller gitarr, att vara på dagis, att vara i skolor med öppen planlösning etc. Alla dessa "larmrapporter" skapar stresspanik. Hur ska vi agera för att vara goda föräldrar?
Välfärdsapatin uppstår som en paradoxal effekt av välfärdsstatens enorma framgångar i Sverige. Vi kommer nämligen aldrig att bli nöjda och ställer successivt allt högre krav på vad vi kan förvänta oss av välfärdsstaten. Glappet mellan förväntningar och vad vi upplever oss få blir med tiden större. Parallellt med detta utvecklas ett förhållningssätt bland medborgarna som karakteriseras av vi passivt förväntar oss att samhället ska ta ansvar för våra egna och våra barns liv. I detta ligger att vi betonar vår rätt att ställa krav och minimerar vårt eget ansvar. Över generationerna tycks detta överlämnande av ansvar och detta kravställande växa sig allt starkare. Vi tycker att vi har rätt att få och våra barn ska inte behöva avstå från något.
Individfixering handlar om trenden i vårt samhälle att betona individens betydelse. Denna hänger nära samman med ideal som har att göra med utseendefixeringen. Sverige utmärker sig i internationella studier på så sätt att vi mer än andra länder betonar självförverkligande och individens rättigheter i relation till familjens/gruppens/samhällets rättigheter och behov. Individen förväntas kunna fatta egna förnuftiga beslut och behöver därför inte förlita sig så mycket på traditioner och på olika fast strukturer. Slagorden är "satsa på dig själv" och "du är din egen lyckas smed". Dessa ideal har naturligtvis mycket gott med sig men de kan också fungera stressande och leda till psykisk ohälsa.
Vad gör man då åt det här? Författarna har inga recept och det här är förstås mycket svåra frågor att skriva ut recept för. I det här läget nöjer jag mig med att ha fått en saklig beskrivning av läget och förslag på ett antal möjliga orsaker. Jag tror det ligger mycket i den analys som författarna gör. Läs gärna boken!
