Exemplet Essunga

Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit Haninges resa från kriskommun till framgångsrik skolkommun. Ett annat exempel som är värt att studera är Essunga. Dagens Nyheter valde att lyfta fram skolresultaten i Essunga som ett av 2010 års mest positiva nyheter. Hur ser då bakgrunden ut? (Gå gärna in på http://www.ur.se/play och sök på "Essunga" så får ni se en 45 minuter lång föreläsning över detta). 2007 fick kommunen klart för sig att man presterade långt under riksgenomsnittet. Man hade haft en bild av att Nossebro skola (som är den enda högstadieskolan i kommunen) var en väl fungerande skola som gav eleverna goda kunskaper men så var det alltså inte. Man blev varse detta när Skolverkets jämförande statistik blev tillgänglig. En krisstämning infann sig och man insåg att något radikalt behövde göras. Ibland undrar jag om det är så att det måste bli riktigt dåligt innan ett klimat infinner sig som gör radikala reformer möjliga. Hur som helst, man bestämde sig för att den skolpolitik man nu skulle föra skulle ha skolans kunskapsuppdrag i centrum. Man bestämde sig för att man kunde inte bli bäst på allt som skolan är satt att syssla med men man skulle bli bäst på att ge eleverna de kunskaper de har rätt till. En målsättning som är värd all uppskattning, särskilt i en kommun med svaga bildnings- och studietraditioner.

I nästa steg slog man fast att de metoder man skulle använda borde ha en vetenskaplig förankring. De skulle vara, som det nya moderordet lyder, evidensbaserade. Man tog hjälp av högskolan i Borås och fick upp en litteraturlista med relevanta texter. Att betona kunskapsuppdraget, som utgör själva fundamentet, kan låta enkelt men har en rad viktiga implikationer. Det innebär att hela verksamheten måste organiseras med detta i fokus: hur lokaler används, vad pengarna går till, hur personalen arbetar, hur schemat läggs etc. Allt måste bedömas utifrån barnens rätt att få så mycket kunskaper som möjligt. Detta kan inte nog betonas men vad har man gjort, utöver detta? Ett ledord verkar ha varit inkludering. Det innebär att man istället för att skapa mindre grupper (ofta med svaga eller stökiga elever) som lämnar klassrummet och får undervisning någon annanstans väljer att ta in den extra resursen i klassrummet. Man menar i Essunga att det inte finns stöd för att mindre grupper ger önskvärda resultat. Jag kan inte avgöra om det här så här men tror att det kan vara värt att pröva inkludering. I vissa fall är dock säkert den lilla gruppen enda möjligheten. Inkludering eller mindre grupper är i den här kommunen förstås upp till den enskilde rektorn att avgöra vad som passar bäst.

I Essunga valde man, liksom i Haninge, att försöka komma ifrån föreställningen att en elevs misslyckande beror på faktorer som ligger utanför skolan. Man uttryckte det med slagordet "Elevens framgång är skolans ansvar". Detta är en mycket tuff målsättning men kanske nödvändig då jag själv vet hur lätt det är att förklara misslyckanden för enskilda elever med hemförhållanden, motivation, inställning etc. Det är djupt mänskligt och i vissa (undantags)fall säkert rimligt att göra så men grundhållningen måste vara den som man intog i Essunga och som även t ex Lorraine Monroe har intagit när hon lyft skolresultaten på utsatta skolor i USA. Samtidigt med denna grundsyn signalerade man till elever och deras föräldrar att man hade höga förväntningar på dem. Det är möjligt för alla att klara minst Godkänt! En fjärde förklaring stavas struktur och förutsägbarhet där man försökte få alla lektioner att starta på samma sätt. Ledordet här är startblock som också är hämtade från Monroes skolor. När eleven kommer in i klassrummet finns en liten uppgift att direkt sätta igång med. På tavlan står även vad lektionen i övrigt ska innehålla och instruktioner för en eventuell läxa. I Essunga satsade man också på läxhjälp, både på och utanför skoltid. Elever som riskerade att inte nå målen erbjöds sommarskola, höstskola och påskskola.

Hur blev då resultatet efter tre år? Jo, nästan för bra för att vara sant. Samtliga elever blev godkända till ett nationellt gymnasieprogram. Glädjande men kan det verkligen gå så bra? När jag studerade fallet närmare och tittade på Skolinspektionens rapport över Essunga fann jag statisitk som något nyanserar bilden. Det var anmärkningsvärt många elever som inte klarade Godkänt på nationella provet i matematik men som sedan fick G i betyg. SI påpekar detta i sin rapport och detta är, som vi vet, ett stort problem i hela Sverige. När jag pratade med skolchefen i Essunga om det här försökte han förklara hur det kom sig att eleverna som inte fick G på nationella provet sedan fick G i betyg. Jag blev väl inte helt övertygad av svaret.

Trots den reservation som detta med diskrepansen mellan provbetyg och slutbetyg utgör tror jag det finns mycket att lära av Essunga. Jag kommer att verka för att många av de verktyg man använt där även kommer att nyttjas i Strängnäs.

SJ och lönsamheten

Igår var det Kommunstyrelse och två representanter från SJ fick inleda med att berätta om sin verksamhet och svara på frågor. Det är i grunden bra att vi pratar med varandra även om jag själv inte var mycket klokare efter mötet. SJ beklagade och bad om ursäkt men återkom hela tiden till att deras enda uppdrag är att ge avkastning till ägaren staten varför alla andra mål blir underordnade. Jag försökte hitta de ägardirektiv som styr SJ men hittade dem varken på SJ:s hemsida eller hos Näringsdepartementet. På SJ:s hemsida kunde man dock hitta en rad andra dokument som de själva tagit fram. De ledord som fanns i dessa handlade å ena sidan om lönsamhet, kommersiella villkor, konkurrensutsättning etc., å andra sidan om samhällsnytta, kvalitet, lyhördhet, kundtillfredsställelse, trovärdighet, pålitlighet etc. Det vore intressant att få reda på om SJ verkligen bara ska vara en kassako eller om de faktiskt också har andra för samhället viktiga uppdrag. Att man lyckas i rollen som vinstdrivande företag råder det ingen tvekan om. De gjorde en vinst på över 400 miljoner 2009 och överträffade statens vinstkrav. Här har de alltså lyckats. Frågan är bara till vilket pris. När inflyttare från Stockholm till Strängnäs väljer att flytta tillbaka till huvudstaden för att tågtrafiken inte fungerar är det mycket allvarligt. Likadant när man hör att många har valt att ta bilen till jobbet då det inte längre går att lita på SJ.

De problem som finns är naturligtvis inte bara SJ:s fel. Trafikverket (f d Banverket) har sin del av ansvaret och i förlängningen är detta regeringens ansvar. Det är av nationellt intresse och för Mälardalens framtida utveckling av yttersta vikt att tågförbindelserna byggs ut och kännetecknas av stor pålitlighet. Vi ser här i Strängnäs fram emot dubbelspåret men hoppas att tåget som transportsätt inte förlorat så mycket i trovärdighet att den utvidgade kapaciteten inte längre behövs.

Exemplet Haninge

Det kan tyckas tråkigt för en politiker att skolan idag i Sverige är en tämligen avideologiserad fråga. I den nationella skoldebatten inför valet landade motsättningarna mellan blocken till slut i frågan om man skulle ha betyg i åk 6 eller 7. Som folkpartist kan man glädja sig åt att vår skolpolitik nu blivit så accepterad att diskussionen egentligen gäller ganska marginella frågor. Att skolans huvuduppdrag är att ge eleverna kunskaper och att det för detta krävas en ordnad lärandemiljö är numera, gudskelov, inte kontroversiellt. Med en sådan bakgrund blir uppgiften för en kommunal skolpolitiker att leta efter exempel, både internationellt och nationellt, där skolor och kommuner gjort väsentliga förbättringar vad gäller elevernas kunskapsutveckling. Man kan ha ett pragmatiskt förhållningssätt och helt enkelt, i valda delar, försöka göra  om detta även i Strängnäs. Från den internationella arenan kan vi hitta Monroes skolor i New York men det går även i Sverige att finna fina förebilder. Genom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) fick jag upp ögonen för Haninge kommun. Haninge rankades av Lärarförbundet som landets sämsta skollkommun i mitten av 2000-talet. Något radikalt behövde göras och Mats Öhlin rekryterades som skolchef. Jag hade igår förmånen att få träffa Mats och gå igenom det "recept" som Haninge skrev ut för sina förskolor och skolor.

Den grundläggande byggstenen i förvandlingen i Haninge kan förkortas "Kartläggning - analys - förändring" där det är kartläggningen av elevernas kunskaper som hela tiden står i centrum. Egentligen är det, som Mats framhåller, ganska enkelt. Den äldre generationen talar om för den yngre vad den behöver lära sig. Sedan lär man ut detta varefter man kontrollerar att barnen lärt sig det man avsåg att de skulle lära sig. Vad eleverna behöver lära sig krävs det ingen ingående diskussion om kunskapsbegreppets natur för att få reda på. Det räcker att studera den läroplan och de kursplaner/ämnesplaner som finns framtagna och som är de viktigaste styrdokumenten i skolans och förskolans värld.

I Haninge börjar man redan med fyraåringarna och kartlägger hur deras basala förståelse i matematik ser ut. Med femåringarna börjar man med Läsutvecklingsscheman (LUS) som sedan pågår t o m årskurs nio. Man menar att det inte är möjligt att uttala sig om barnens språkutveckling om man inte observerar dem på ett systematiskt sätt. Man ser det också som att alla som arbetar i förskolan har ett pedagogiskt uppdrag. Det finns ingen uppdelning som går ut på att barnskötarna har hand om omhändertagandet medan förskolelärarna har hand om det pedagogiska. Förskolan, med sina 53 enhter, är den skolenhet som, enligt Mats, gjort störst framsteg de senaste fem åren.

Kartläggningen fortsätter sedan med kunskapskontroll av läsning och matematik  i förskoleklass, läsning i åk 1, matematik åk 2, kemi åk 5, fysik åk 5, kemi åk 7 och matematik åk 8. Till detta ska förstås läggas de obligatoriska nationella proven i åk 3, 5 och 9. Genom dessa kartläggningar som bearbetas statistiskt av en statistikenhet på förvaltningen kan man få en diskussion mellan alla berörda parter om det som är skolans huvuduppdrag: att få barnen att lära sig mer. Genom denna kartläggning kommer nämndens möten mindre att handla om ekonomi och mer om varför det går så bra/mindre bra på de olika enheterna. På skolorna får rektorerna det underlag de behöver för att kunna vara de pedagogiska ledare som är deras huvudsakliga uppdrag. De kan nu föra samtal med lärarna om hur lärarresurserna kan optimeras, hur pedagogiken kan utvecklas, varför det går så bra i vissa klasser men inte andra etc. Genom en sådan här tydlig kunskapuppföljning kommer även lärarna efter hand att märka att allt mer av deras gemensamma tid ägnas åt pedagogiska frågor. De får helt enkelt det instrument de behöver för att bli ännu mer professionella. Samtidigt kommer förvaltningen att mer ägna sig åt uppföljning av enheternas pedagogiska resultat än åt ekonomisk uppföljning. Mats Öhlin var tydlig med att kravet att hålla budget bara är ett nödvändigt villkor för att fungera som rektor. Det är när det grundläggande kravet, som egentligen inte ska ägnas särskilt mycket tid, är uppfyllt som den intressanta uppgiften börjar: att följa upp elevernas kunskapsutveckling och optimera organisationen utifrån detta uppdrag.

I Haninge har man, liksom på Monroes skolor i New York, arbetat med att försöka ha höga förväntningar på alla elever. Det finns också mycket forskning som stöder ett sådant agerande. Det går inte för en skola att förklara sina eventuella misslyckanden med att man har så problematiska barn. Slagordet här blir: "Skolan har ansvar för skolans resultat". Jag fick, för att underbygga det här påståendet, se statistik från matematiktestet i åk 2 där först resultatet visades per skola. Sifforna här varierade mellan 67% som "klarade" testet till 100%. Sedan fick jag se statistik som visade föräldrarnas utbildningsbakgrund (grundskola, gymnasium eller högskola) för varje skola och trodde kanske att det skulle finnas ett rakt samband. Oj, vad fel jag hade! Det visade sig inte finnas något samband alls. Det här stämmer verkligen till eftertanke eftersom en mycket vanlig tankefigur i skolans värld är att "Det är klart att vi inte lyckas med den här eleven. Titta bara på hans/hennes hemförhållanden". Mats Öhlin går så långt att han ifrågasätter nyttan av SALSA-statistik. Den riskerar att stjälpa mer än den hjälper i och med att den försöker förklara skolans resultat utifrån faktorer som skolan inte kan påverka. Sådana "omgivningsfaktorer" riskerar också att leda till att vi sänker förväntningarna på vissa elever och det blir i sin tur en självuppfyllande profetia.

Det behöver väl knappast nämnas att Haninge uppvisat förbättringar vad gäller resultat på nationella prov, meritvärden, behöriget till nationella program etc. Det systematiska arbetet har verkligen haft effekt! Jag tar själv med mig idéerna om kartläggning från tidiga år, uppföljning av resultaten, fokusering på det pedagogiska och behovet av höga förväntningar på alla elever. Glädjande att notera från en kommunalpolitisk horisont är även att uppslutningen kring den ovan beskrivna skolpolitiken är mycket bred i Haninge. Stor konsensus råder idag över de traditionella blocken vilket naturligtvis underlättar arbetet med skolan på alla nivåer i kommunen. Min förhoppning är att vi även i Strängnäs ska kunna nå fram till en sådan här samstämmighet.

Hur bra/dålig är skolan i Sverige?

Har ägnat en del av dagen åt att läsa in mig på SKL:s rapport Bra måste bli bättre om tillståndet i den svenska skolan. De citat som följer nedan, om ej annat anges, är från denna rapport.

Det finns mycket att glädja sig åt i den svenska skolan. Allt fler gymnasieelever fullföljer sin utbildning. Svenska elever är tryggare än elever i många andra länder. Det visar sig också att eleverna trivs i skolan. Vid den senaste mätningen 2009 trivdes 63 procent mycket bra i sin skola jämfört med 46 procent sex år tidigare. Eleverna trivs också bra med sina lärare. Nio av tio elever uppger att de trivs bra eller mycket bra med sina lärare. Andelen elever som upplever skolarbetet engagerande har ökat markant. I dag uppger åtta av tio elever att de upplever skolarbetet engagerande. Allt detta är glädjande men vi vet samtidigt att det finns problem, främst illustrerat av att vi som nation i PISA-rankingen vad gäller kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse (som var en gren där vi tidigare var framstående) inte placerar oss väl. Då skolans primära uppgift är att ge barnen kunskaper måste vi ta mycket allvarligt på dessa signaler. Vad behöver då göras för att komma åt dessa problem? Ett enkelt svar kan vara "Mer resurser!" men det är nog inte där huvudfokus bör ligga. Sverige lägger 6,3 procent av BNP på utbildning medan OECD:s genomsnitt är 5,7 procent. Blott sex OECD-länder satsar mer än Sverige. Trots detta presterar vi inte bättre. Mycket handlar säkert därför om hur vi använder de 200 miljarder som vi varje år lägger på grundutbildning i Sverige. Att t ex Finland lyckas ge sina barn bättre kunskaper i skolan kan inte ha ett samband med resursinsatsen. Finland ligger under genomsnittet i OECD men är ändå mycket framgångsrika. Den finska pedagogikprofessorn Michael Uljens pekar istället på att den finska skolan har höga och tydliga förväntningar på alla elever och landets lärarstudenter får en god lärarutbildning som även den ställer höga krav.

De stora resurser vi lägger på skolan visar sig bland annat genom att klasserna i grundskolan har i snitt färre än 24 elever, lärartätheten har ökat de senaste tio åren och specialpedagogerna i grundskolan har de senaste tio åren femfaldigats. Det viktigaste, enligt SKL, är alltså inte mer pengar eller fler lärare. De skriver istället så här: "Mer angeläget är att eleverna har tillgång till skickliga lärare. Rektor har här en central roll i att leda lärarens pedagogiska arbete, lyfta fram bra lärare och ständigt utveckla lärarnas kompetens. Fokus såväl i skolan som i debatten behöver flyttas från resurser och kvantitet till resultat och kvalitet." SKL ställer också följande (retoriska) fråga: "Utifrån forskning om framgångsrika skolor och skolkommuner kan vi självkritiskt fråga om det varit klokt när många kommuner under de senaste tio tjugo åren prioriterat att öka lärartätheten. Kanske hade det varit bättre för skolan om vi istället satsat mer på lärarkompetens och högre lön?"

Detta inlägg gör jag INTE för att bereda marken för att majoriteten i Strängnäs kommer att dra undan resurser från skolan. Tvärtom! Vi kommer att satsa ytterligare resurser på skolan men låt oss inte tro att dessa allena leder till bättre resultat. Imorgon kommer jag att träffa chefen för utbildningsförvaltningen i Haninge, Mats Öhlin. Haninge har gjort en fantastisk insats med att lyfta sina skolor de senaste fem åren. Jag ska försöka ta reda på hur de gjort detta. Mats Öhlin har varit arkitekten bakom de stora framstegen. Så här kommenterar han frågan om resurser:
"Vad gäller frågan om hur mycket pengar man behöver för att leverera resultat så anser jag att vi har vad vi behöver av resurser i Sverige. Jag har ingen personlig erfarenhet av att mer resurser någonsin löst något problem som jag stött på i skolsammanhang. Däremot riskerar resursdiskussionen att få negativa effekter eftersom den gör att människor ägnar sig åt att vänta på något som aldrig kommer istället för att göra något här och nu." (Konsten att nå resultat - erfarenheter från framgångsrika skolkommuner, SKL)

Första dagen som heltidspolitiker

Igår avslutade jag min anställning på Europaskolan och Roggeskolan. Det har varit enormt lärorika och roliga år. Jag har fått förmånen att undervisa alla elever som gått på Europaskolan och vara med om att starta Roggeskolan. Jag önskar nu dessa skolor lycka till i vårt gemensamma arbete för att göra skolan i Strängnäs kommun till en framträdande attraktionsfaktor.

Idag kommer jag att ta mitt kontor i kommunhuset i besittning. Kommer väl att ta en stund att komma iordning men det ska bli roligt att kunna ägna mig på heltid åt politik. Jag är inte med på Facebook och har funderat på hur jag ska använda de sociala medierna som numera sägs vara så viktiga för en politiker, även om de inte visade sig spela någon större roll i valrörelsen nationellt. Jag har därför idag skapat denna blogg som blir den kanal på de sociala medierna jag använder mig av för att kommunicera kring mitt politiska uppdrag. Jag tänker mig alltså att det ska finnas allt ifrån redovisningar av vad jag ägnar mina arbetsdagar åt till kommentarer och motiveringar till den politik som bedrivs både nationellt och framför allt i vår kommun.