Just före jul gjorde tre ledande
företrädare för SACO, LO och TCO ett intressant inspel i frågan om lärarnas
löner. I en debattartikel i DN den 21/12 argumenterar man för att staten måste
gå in och rätta till den snedsits lärarna hamnat i som ett resultat av en
förfelad utbildningspolitik under flera decennier. Det är inte svårt att se hur
nödvändigt detta är. Lärarna är den enskilt viktigaste faktorn för att Sverige
ska kunna bygga sitt framtida välstånd på produkter och tjänster med ett högt
kunskapsinnehåll. Lärarna är också den yrkesgrupp som fostrar våra barn till
demokratiska, solidariska och ansvarstagande medborgare.
För att kunna rekrytera varje
årgångs mest motiverade och lämpade studenter till lärarhögskolorna måste,
bland flera åtgärder, lönerna höjas väsentligt. I ett läge när kommunerna är
huvudmän för många skolor kan det vid första anblicken verka enkelt för en
kommunalpolitiker att göra det som krävs: höja lärarlönerna. Då den
lönejustering som skulle behövas ligger runt 10 000 kr per månad för varje
lärare skulle det krävas en höjning av kommunalskatten i Strängnäs kommun med
75 öre bara för att komma åt det här problemet. Det skulle samtidigt innebära
att andra kommunalt anställda grupper under flera år inte kan räkna med några
löneförbättringar. Så kan vi inte ha det och så resonerar nog de flesta
kommunalpolitiker i Sverige. Det rimliga är därför att staten hanterar den
orättfärdiga lönesits som uppkommit under de årtionden som staten höll i
lärarnas löneförhandlingar.
I Strängnäs kommun har vi gjort
nästan allt vi kan. Enligt den senaste statistiken ligger lärarlönerna i vår
kommun på plats 17 bland Sveriges 290 kommuner. Det visar hur högt vi
värdesätter våra lärare men vi kan samtidigt konstatera att det stora
lönelyftet, som lärarna så väl förtjänar, måste komma med hjälp av statliga
pengar.
