"En skola med tilltro lyfter alla elever". Så heter Skolinspektionens (SI) rapport över erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning 2011. Jag har läst den och här följer några reflektioner utifrån vad som skrivits kring grundskolan.
I rapporten finns många anmärkningsvärda siffror men att nästan två tredjedelar av de granskade grundskolorna brister i att se till att eleverna når tillräckliga kunskapsresultat är den siffra som fick mig att reagera allra mest. Var tionde skola brister dessutom i att bedriva undervisning som utgår från kursplanernas krav.
Det är tydligt att skolan inte lyckas i sitt kompensatoriska uppdrag. Resultaten visar att elever vars föräldrar saknar gymnasieutbildning löper fyra gånger högre risk än elever med gymnasie- eller högskoleutbildade föräldrar att lämna skolan utan slutbetyg, och endast sex av tio uppnår behörighet till gymansieskolans nationella program. I den mest utsatta gruppen elever visar det sig att en av fyra elever som påbörjar en gymnasieutbildning fyra år senare inte har avslutat den.
Skolan har idag svårt att hitta fram till en undervisning som möter varje elev på hens nivå. Denna individanpassning är förstås ett jättesvårt uppdrag för lärarna men man måste jobba på det och här kan säkert datorerna vara till stor hjälp. Över hälften av eleverna tycker idag att skolarbetet är för lätt.
Åtgärdsprogram ska, som alla vet, upprättas när en elev riskerar att inte nå målen. SI menar att de åtgärdsprogram som upprättas många gånger vittnar om svårigheter att utforma åtgärder som tar sin utgångspunkt i hur skolan bäst kan stödja elevens utveckling. Åtgärderna är istället ofta fokuserade på brister hos eleven, och tar sällan sikte på vad som kan förbättras i den ordinarie undervisningssituationen. Det här är också en mycket svår uppgift för skolan/lärarna då det faktiskt många gånger handlar om en inställnings- och motivationsfråga från elevens och vårdnadshavarnas sida. Om det verkligen är där problemet ligger borde detta tydligt få framgå i ett åtgärdsprogram.
Många rektorer och huvudmän förmår inte skapa tillräckliga förutsättningar för att skolan ska leva upp till sitt huvuduppdrag. Läraren och lärarens kompetens är skolans viktigaste resurs och den faktor inom skolan som har starkast effekt på elevernas resultat. SI menar att det är rektors uppgift att förvalta och utveckla denna resurs. Det behövs alltså ett mycket undervisningsnära ledarskap. Var fjärde lärare anser idag att rektorn på skolan inte är väl förtrogen med det dagliga arbetet. Många rektorer känner sig tyvärr obekväma med att ha synpunkter på det som sker i klassrummen och att följa upp undervisningen på ett sätt som kan uppfattas som utvärdering av enskilda lärare. Rektor ägnar istället tid åt hantering av enskilda elevärenden, administration och organisation. SI konstaterar att många rektorer behöver förtydliga roller och ansvar i organisationen och fördjupa kommunikationen med lärarna om kärnprocesserna och utvecklingsarbetet.
Ett annat problem med vissa rektorer är att de inte gör en uppföljning och analys av de samlade kunskapsresultaten på skolnivå. Det saknas då för huvudmannen viktiga underlag för att göra en utvärdering av resultaten på kommunnivå.
Många kommuner brister i sin styrning genom att man prioriterar och följer upp verksamheten utifrån helt andra mål än de nationella mål som gäller för skolan. På så sätt kan man också låta bristande måluppfyllelse passera år efter år utan att se de långsiktiga konsekvenserna för eleverna. Huvudmannen måste hela tiden efterfråga utvärderingar av uppnådda resultat och ska också tydligt signalera i vilken riktning skolorna ska arbeta.
På gymnasiesidan konstaterar SI att eleverna allt för sällan når de nationella målen. Runt två tredjedelar av de gymnasieskolor som granskades inom regelbunden tillsyn krävs på åtgärder avseende kunskapsresultaten. Var tionde lärare uppger att skolan inte utvärderar elevernas kunskapsutveckling fortlöpande i relation till kunskapskraven i läroplanen. Mer än hälften av skolorna brister i att utarbeta åtgärdsprogram som uppfyller författningarnas krav då en elev har behov av särskilda stödinsatser.
Det finns även problem vad gäller betygssättningen. Många lärare använder andra kriterier än de nationella betygskriterierna som underlag för betygssättning. Det kan handla om att lärararna väger in kriterier som tidsgränser för inlämning av elevarbeten för vissa betygsnivåer eller elevens personliga egenskaper och beteenden. Det finns även utvecklingsbehov vad gäller likvärdighet i bedömning.
Tråkigt att läsa är att var tredje elev inte anser att eleverna på skolan följer ordningsreglerna och var femte lärare tycker detsamma. Mer än fyra av tio elever anser att de har svårt att jobba i klassrummet för att andra elever stör.
På förskolesdian åtekommer samma kritik som jag diskuterat tidigare. Personalen brister i att följa, dokumentera och analysera det enskilda barnets allsidiga utveckling. Man utvärderar inte om den pedagogiska verksamheten har lett till en positiv utveckling hos det enskilda barnet. Det vanliga är att kommunen utvärderar aktiviteterna i form av hur själva genomförandet fungerade och mer sällan analyseras måluppfyllelsen i relation till förskolans uppdrag eller läroplanens mål. Det är sällsynt att kvalitetsarbetet fungerar som ett stöd i att utveckla och förbättra verksamheten genom att följa upp, utvärdera mot de nationella målen, identifiera brister och vidta åtgärder för förbättring.
torsdag 6 december 2012
onsdag 5 december 2012
Imperiers uppgång och fall
Såg ett fantastiskt program på Kunskapskanalen. Titeln var "Systemfel som hotar världen" och där granskades allt ifrån vårt ekonomiska system till miljöfrågan och terrorismen. Inledningsvis gavs en sammanfattning av de faser som ett imperium genomgår. Modellen är hämtad från John Glubbs "Fate of Empire" som kom för några år sedan. Här beskriver författaren, genom ett gediget historiskt material, hur alla stora imperier i människans historia verkar följa en gemensam utvecklings- och avvecklingskurva. Oavsett om vi tittar på det assyriska, det arabiska eller det brittiska imperiet så verkar de genomgå samma faser. Intressant är också att det inte verkar spela någon roll vilken teknologisk nivå imperiet befinner sig på. Vad som skiljer sig åt är hur det går till när imperierna upplöses. Där finns det alla möjliga varianter, en del mer brutala än andra. Livslängden på ett imperium är runt 10 generationer eller 250 år. Det går inte att komma ifrån att man frågar sig var USA, Europa, Östasien, Afrika etc. befinner sig nu om man följer de här stegen. Låt oss repetera de olika stadierna:
1) Pionjärernas tidsålder - här är folk fattiga men hårt arbetande. De är aggressiva och visar en vilja att härska. Människor är hungriga och inte bara i bokstavlig mening. De är hungriga och nyfikna på ny teknik och ny kultur och de har en känsla av att de är utvalda för att bestämma och regera. De börjar erövra grannar som har blivit "feta och lata".
2) Kommersiell expansion - nu hamnar de militära erövringarna i bakgrunden och handeln tar vid. Det byggs upp en effektiv byråkrati som ser till att ett växande välstånd kommer det stora flertalet till del. Fortfarande härskar värden som mod, patriotism och pliktkänsla.
3) Välståndets tid - nu träder individualismen fram. Var och en ska bli förmögen och framgångsrik. Strävan efter guld för egen del får företräde framför att göra sin plikt. Utbildningssystemet ställs om till att utbilda för jobb som ger hög lön.
4) Intellektets tid - här blir debatter det politiska verktyget. Det går från handling till ett evigt diskuterande. Imperiet är fortfarande starkt men det lever på lånad tid. Det producerar inga nyheter, erövrar inga nya territorier utan lever på tidigare framgångar. Imperiet har i det här stadiet ett gott självförtroende och låter sina värderingar och ideal spridas men det erövrar inga nya territorier. Imperiet tror att det räcker med att sprida den egna kulturen.
5) Dekadensens tid - nu börjar ett moraliskt och andligt förfall. Människorna tar inte vara på sig själva då de upplever att inget är värt att spara. Allt måste levas upp här och nu. Det sprider sig en stämning av att "låt oss nu äta, dricka och ha roligt då vi ändå ska dö förr eller senare". Hjältarna i imperiet blir under den här tiden sångaren, idrottaren och underhållaren. Den stora politikern eller militären fäster man ingen uppmärksamhet vid. Andra symptom på förfall är en odisciplinerad och överansträngd krigsmakt, ett stoltserande med rikedomar, stora skillnader mellan fattiga och rika, en önskan att leva av staten, en besatthet av sex och kanske mest påtagligt en valuta som faller i värde.
Vilka är orsakerna till att ett imperium hamnar i fas fem? Gloub listar fyra skäl:
a) För långt innehav av makt och välstånd
b) Själviskhet
c) Kärlek till pengar
d) Förlust av pliktkänsla
Det finns en hel del i Gloubs beskrivningar som jag ställer mig mycket kritisk till. Han betonar alldeles för mycket hur viktigt det är med militär expansion och militära dygder. Det kan ha gällt tidigare men nu har makt en mycket mer abstrakt karaktär än att behärska ett stort territorium. Nu handlar det om att få människor att omfamna ens egna värderingar och kultur. Slaget är om folks kognitiva kartor.
Gloub verkar också ha problem med starka kvinnor. Han ser en parallell mellan ett ökat inflytande för kvinnor och ett tilltagande förfall. Så är det förstås inte. Mycket av det kvinnor traditionellt har representerat är just de egenskaper världen behöver om vi ska ta hand om både varandra och den planet vi är utlämnade till.
Gloub har också en märklig syn på det här med diskussion och debatt. Han synes se detta som ett svaghetstecken men egentligen är det ju tvärtom. Demokratin är en av mänsklighetens främsta uppfinningar. Att kunna lösa konflikter utan våld torde vara ett gigantisk tecken på framsteg. "Votering är begärd och ska verkställas" finns det någon som sagt är de vackraste ord som existerar.
Sammanfattningsvis tycker jag det finns några intressanta aspekter på hans modell och särskilt kring fas fem och de tecken på förfall som där identifieras. Det finns anledning för oss att fråga oss om vi inte uppvisar flera av dessa och vad ska vi i så fall göra åt det? Det är en gigantisk fråga som bara ställs men inte besvaras här. Ett första steg måste dock vara att bli medveten om att det finns ett problem.
1) Pionjärernas tidsålder - här är folk fattiga men hårt arbetande. De är aggressiva och visar en vilja att härska. Människor är hungriga och inte bara i bokstavlig mening. De är hungriga och nyfikna på ny teknik och ny kultur och de har en känsla av att de är utvalda för att bestämma och regera. De börjar erövra grannar som har blivit "feta och lata".
2) Kommersiell expansion - nu hamnar de militära erövringarna i bakgrunden och handeln tar vid. Det byggs upp en effektiv byråkrati som ser till att ett växande välstånd kommer det stora flertalet till del. Fortfarande härskar värden som mod, patriotism och pliktkänsla.
3) Välståndets tid - nu träder individualismen fram. Var och en ska bli förmögen och framgångsrik. Strävan efter guld för egen del får företräde framför att göra sin plikt. Utbildningssystemet ställs om till att utbilda för jobb som ger hög lön.
4) Intellektets tid - här blir debatter det politiska verktyget. Det går från handling till ett evigt diskuterande. Imperiet är fortfarande starkt men det lever på lånad tid. Det producerar inga nyheter, erövrar inga nya territorier utan lever på tidigare framgångar. Imperiet har i det här stadiet ett gott självförtroende och låter sina värderingar och ideal spridas men det erövrar inga nya territorier. Imperiet tror att det räcker med att sprida den egna kulturen.
5) Dekadensens tid - nu börjar ett moraliskt och andligt förfall. Människorna tar inte vara på sig själva då de upplever att inget är värt att spara. Allt måste levas upp här och nu. Det sprider sig en stämning av att "låt oss nu äta, dricka och ha roligt då vi ändå ska dö förr eller senare". Hjältarna i imperiet blir under den här tiden sångaren, idrottaren och underhållaren. Den stora politikern eller militären fäster man ingen uppmärksamhet vid. Andra symptom på förfall är en odisciplinerad och överansträngd krigsmakt, ett stoltserande med rikedomar, stora skillnader mellan fattiga och rika, en önskan att leva av staten, en besatthet av sex och kanske mest påtagligt en valuta som faller i värde.
Vilka är orsakerna till att ett imperium hamnar i fas fem? Gloub listar fyra skäl:
a) För långt innehav av makt och välstånd
b) Själviskhet
c) Kärlek till pengar
d) Förlust av pliktkänsla
Det finns en hel del i Gloubs beskrivningar som jag ställer mig mycket kritisk till. Han betonar alldeles för mycket hur viktigt det är med militär expansion och militära dygder. Det kan ha gällt tidigare men nu har makt en mycket mer abstrakt karaktär än att behärska ett stort territorium. Nu handlar det om att få människor att omfamna ens egna värderingar och kultur. Slaget är om folks kognitiva kartor.
Gloub verkar också ha problem med starka kvinnor. Han ser en parallell mellan ett ökat inflytande för kvinnor och ett tilltagande förfall. Så är det förstås inte. Mycket av det kvinnor traditionellt har representerat är just de egenskaper världen behöver om vi ska ta hand om både varandra och den planet vi är utlämnade till.
Gloub har också en märklig syn på det här med diskussion och debatt. Han synes se detta som ett svaghetstecken men egentligen är det ju tvärtom. Demokratin är en av mänsklighetens främsta uppfinningar. Att kunna lösa konflikter utan våld torde vara ett gigantisk tecken på framsteg. "Votering är begärd och ska verkställas" finns det någon som sagt är de vackraste ord som existerar.
Sammanfattningsvis tycker jag det finns några intressanta aspekter på hans modell och särskilt kring fas fem och de tecken på förfall som där identifieras. Det finns anledning för oss att fråga oss om vi inte uppvisar flera av dessa och vad ska vi i så fall göra åt det? Det är en gigantisk fråga som bara ställs men inte besvaras här. Ett första steg måste dock vara att bli medveten om att det finns ett problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)