tisdag 30 augusti 2011

Zygmunt Bauman

En av världens mest skarptänkta sociologer är den polske drygt 80-årige Zygmunt Bauman. Han har kanske bättre än någon annan fångat modernitetens väsen och framför allt dess baksidor. Framstegen på det teknologiska området är brutalt tydliga. Vi kan kommunicera snabare och lättare.Vi kan resa fortare och längre.Vi kan bota allt fler sjukdomar.Vi kan skydda oss mot faror på ett bättre sätt än någonsin tidigare. Den här listan kan göras lång. Även vad gäller våra värderingar och normer tycker jag att vi kan se en tydlig progression. Det är mindre än 100 år sedan kvinnan fick rösträtt, det var tidigare kutym att slå barn när de felat, en kvinna kunde per definition inte våldtas inom äktenskapet, homosexualitet var ett brott, handikappade skulle stoppas undan, vissa människor ansågs ha ett blått blod och var mer värda än andra etc. Även denna lista kan göras lång. Jag tror inte Bauman förnekar dessa framsteg men han gör oss uppmärksamma på modernitetens baksidor. I DN i förra veckan intervjuas han av Maciej Zaremba. Då låter det i ett stycke så här:
"Han har spårat de sidor av moderniteten och upplysningen som korrumperar sin egen värdegrund. De visade sig vara många. Rationaliteten dödar medkänslan, toleransen föder likgiltighet och isolering, tekniken som skulle ha tyglat naturen utarmar den på kuppen, konsumtionen som skulle ha varit ett medel till bättre liv har tagit över och blivit till ett mål."

Tänkvärt, eller hur?

lördag 20 augusti 2011

Konsten att vara människa

Det avslutande citatet från Rosenbergs bok vill jag ta från den del av boken där han diskuterar vad det innebär att vara en levnadskonstnär. Han beskriver hur han beundrar dem och menar att han själv ligger långt ifrån idelaet. Vad utmärker då en levnadskonstnär? Ja, en viktig dimension är det här med att vara optimistisk eller pessimistisk. Hur hanterar en levnadskonstnär detta spänningsfält? Så här skriver författaren på s. 187-88:
"Levnadskonst har inte med optimism att göra, inte heller med pessimism. En levnadskonstnär måste kunna vara både optimistisk och pessimistisk, själva konsten består i att veta när man kan och bör vara vad. Människan kan och bör vara optimistisk om sådant som ligger i hennes förmåga att påverka, ja, även när oddsen för optimism är dåliga, eftersom optimism föder föreställningar och handlingar som kan göra verklighet av en aldrig så liten möjlighet. Vi kan vara optimistiska om vår personliga förmåga att övervinna en svår sorg eller en svår sjukdom eller en ekonomisk kris.Vi kan också vara optimistiska om vår kollektiva förmåga att utveckla nya kunskaper och erfarenheter, möta nya sociala och politiska utmaningar, uppfinna nya tekniska hjälpmedel, lösa nya miljöproblem och undvika självförvållade risker.
Vi kan däremot inte vara optimistiska om det ofrånkomliga. Vi kan inte vara optimistiska om åldrandet och döden.Vi kan inte vara optimistiska om vårt beroende av andra människor. Vi kan inte vara optimistiska om livets bräcklighet. Vi kan inte vara optimistiska om det som redan har varit och det som vi inte kan förutse. Vi kan inte vara optimisitska om jordens gång och årstidernas växling och ekosfärens konstanter och solens framtida utslocknande. Sådan optimism är inte optimism utan bortträngning eller dumhet. I sådana sammanhang kan det till och med vara rätt att vara pessimistisk eller åtminstone utgå från att optimismen har sina gränser. Att vara levnadskonstnär är att kunna se både lockelsen och tragedin i att leva med vissheten om det ofrånkomliga och ovissheten om det orförutsägbara."

fredag 19 augusti 2011

Plikten och profiten del 6

När det offentliga gör en upphandling är det viktigt att kunna precisera vad det är man vill köpa. Kommunerna blir, tror jag, allt bättre på att formulera förfrågningsunderlag och sedan ta ställning till offerter men vissa verksamheter är så komplexa att det är svårt att formulera ett distinkt underlag för vad det är man vill upphandla. Delar av vården har den här karaktären. Rosenberg uppmärksammar detta på följande sätt (s. 134-35):

"I omsorgens verksamheter är förpliktelsen svårare att gömma eftersom omsorg inte så lätt låter sig kläs ut till en produkt. Det är lättare i den aktua vårdens verksamheter. Väl defineerade kirurgiska ingrepp, avgränsade medicinska terapier och behandlingen av somatiska sjukdomar som tydligt låter sig infogas i vad som på vårdekonomispråket kallas 'diagnosrelaterade grupper' (DRG) kan relativt enkelt omvandlas till avgränsade vårdprodukter som låter sig kostnadsberäknas, konkurrensutsättas och effektiviseras. Den som genomför två lyckade hjärtbyten på en dag är onekligen effektivare än den som bara genomför ett. Allt detta förutsätter naturligtvis att detta är vad vård huvudsakligen handlar om, vilket är det grundläggande felet med alla försök att förvandla vård av människor från en verksamhet driven av plikt till en verksamhet driven av profit. Det mesta av det vi kallar vård och det som vi människor huvudsakligen förväntar oss av det vi kallar vård går inte att definiera i termer av vårdprodukter och kommer aldrig att kunna inlemmas i aldrig så finkalibrerade diagnosrelaterade grupper, eftersom människans svaghet tar sig oberäkneliga uttryck, av vilka de flesta fordrar lika stora doser medmänsklig omsorg och inlevelse som medicinsk vård och behandling."

tisdag 16 augusti 2011

Plikten och profiten del 5

Är det någon skillnad på om ett sjukhem eller en skola drivs av ett vinstintresse eller av en drivkraft som enbart handlar om att man har en idé om hur det bästa sjukhemmet eller den bästa skolan ska vara uppbyggd och organiserad? Skillnaden på non-profit och profit kan verka hårfin men är fundamental. Författaren skriver så här på s. 126:
"Skolor kan och bör drivas utifrån en mångfald av idéer och föreställningar om vad som är en god fostran av barn eftersom människors syn på vad en god fostran är och bör vara skiljer sig, men de kan inte drivas av förväntningar om vinst eftersom fostran av barn måste drivas av plikt. En skola kan läggas ner eller gå i konkurs. Det kan inte en samhällelig institution för fostran av barn. Läggs den ner i en form måste den återuppstå i en annan."

måndag 15 augusti 2011

Plikten och profiten del 4

I mitten av boken diskuterar författaren vad det betytt att skolan givits/tagit ett allt större ansvar för att fostra våra barn. Som vi vet har varje samhälle i alla tider haft pliktdrivna institutioner för att fostra sina barn till vuxna samhällsmedlemmar. I Sverige sammanfaller skolpliktens införande 1842 med landets omvandling till en modern nationalstat med dess växande krav på invånarnas förmåga att anamma, anpassa och föra vidare gemensamma föreställningar och värderingar. Till en början var skolan den självklarara "fostraren" av barnen utanför hemmet men nu har skolan konkurrens av andra "fostrare". Dessa finns på marknaden och i medierna och de fostrar, i eget intresse, våra barn att lita mindre på samhället och mer på sig själva och dem. Till synes med viss rätt skriver Rosenberg "eftersom de samhällsinstitutioner som barn i första hand måste lita på för sin fostran, familjen och skolan, har fått allt svårare att leva upp till förtroendet. Men ändå i grunden fel, eftersom ett samhälle som inte förmår fostra sina barn inte heller förmår upprätthålla sin specifika väv av förpliktelser." (s.123-24)

Slutsatsen blir enligt författaren att:
"Ett samhälle som avsvurit sig sin auktoritet (därför att det i praktiken förlorat den) eller gjort alla till auktoriteter har berövat sig själv förmågan att fostra. Fostran förutsätter auktoritet. Auktoritet är inte detsamma som auktoritär. Den som har auktoritet är en förebild, en vägledare, en förmedlare av kunskaper och erfarenheter. Auktoritär blir i regel den som saknar auktoritet.  Varje samhälle bygger på att vuxna förmår vara auktoriteter i förhållande till sina barn, lärare i förhållande till sina elever, erfarna människor i förhållande till oerfarna. Med auktoritet följer ansvar.
Människan börjar sitt liv utan auktoritet och utan ansvar. Barn är vuxnas ansvar. De är beroende av vuxnas auktoritet för att få en egen auktoritet. Sviker dem de vuxnas auktoritet söker de andra auktoriteter. Det auktoritetslösa samhället är i regel ett förstadium till det auktoritära.
Det andra självbedrägeriet, som hör samman med det första, är att betrakta fostran av barn som en produkt på marknaden." (s.124-25)

söndag 14 augusti 2011

Plikten och profiten del 3

Det sjukhem som författarens svärfar låg döende på ägdes av ett vinstdrivande företag vid namn Carema. Rosenberg intresserar sig för varför Carema givit sig in på den här "marknaden" och när han på s. 70 resonerar kring detta låter det så här:
"På frågan vad som driver Carema att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa (också på den internationella marknaden) svarar inte årsberättelsen från 1999 direkt. Den svarar att Caremas 'verksamhetsidé är att skapa mer och bättre vård för knappa resurser genom att tillfredsställa såväl patienter, boende och anhöriga som beställare och medarbetare', men verksamhetsidé är inte riktigt samma sak som drivkraft. Drivkraft är starkare. Ordet drivkraft förekommer bara en gång i årsberättelsen och då i följande mening: 'Det är vår övertygelse att ett positivt ekonomiskt resultat är en viktig drivkraft för utveckling och ett kvitto på en sund verksamhet.'
Jag är mera intresserad av drivkraften än verksamhetsidén. Jag är intresserad av att veta vad som ska driva oss att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa i den händelsen att 'ett positivt ekonomiskt resultat' inte kan förenas med uppgiften att ge den vård och omsorg som vi alla själva skulle vilja ge - och få. Om det helt enkelt visar sig att den uppgiften inte är lönsam och kanske inte heller kan bli det. Jag är intresserad av att veta vad som i så fall driver oss att ändå få den gjord."

Jag tror att författaren här är något mycket viktigt på spåren. Vissa verksamheter kan vi utan att ta anstöt tänka oss har vinst som överordnad drivkraft. Försäljning av bilar, försäkringar, kläder etc. är exempel på sådana. Att de som ger våra sjuka och gamla vård och omsorg eller att de som ger våra barn utbildning skulle ha vinst som överordnad drivkraft är något helt annat. Dessa verksamheter är så centrala för ett samhälles fortlevnad att vi inte kan vara dem förutan. Vi måste alltså tillhandahålla dem, oavsett om det finns en marknad där en vinst kan uppstå eller inte. Jag tror också att de flesta av oss vill att den grundläggande drivkraften för dem som tillhandahåller dessa tjänster ska vara omsorg om barn, sjuka och gamla. Om drivkraften är någon annan riskerar verksamheten att till slut förvridas på ett sätt som gör att mycket grundläggande mänskliga och samhälleliga värden äventyras.

fredag 12 augusti 2011

Plikten och profiten del 2

Jag citerade igår ett avsnitt i boken där Rosenberg reflekterade över vad som drev den unge vårdaren att hålla hans döende svärfar i handen. Några sidor senare fortsätter att han fundera över detta att vi fört över uppgifter från familjen/den lilla världen till professionella institutioner och vad det betyder. Då låter det så här på s. 56-57:

"Vi har med tiden överlåtit allt mer av det som måste göras för våra gamla och hjälplösa på (och med tiden för oss själva) på en professionell yrkeskår av ställföreträdande medmänniskor som vi räknar med ska tillhandahålla den omsorg och den kärlek som vi själva skulle vilja ge om vi som regel inte hade till uppgift att göra något annat. Men det är inte utan vidare möjligt att överlåta det vi själva skulle vilja göra på någon annan. Den omsorg som ett professionellt vårdföretag (offentligfinansierat eller privat) kan kontrakteras att leverera och den omsorg som vårt samvete bjuder oss att ge är inte alltid samma sak. Det ena bygger på en opersonlig överenskommelse (där gränserna för åtagandet sätts av kontraktets villkor), det andra på en personlig förpliktelse (vars gränser sätts av vår inlärda, uppövade och med tiden undermedvetna känsla för vad som ovillkorligen måste göras). Den opersonliga överenskommelsen bygger förvisso på den personliga förpliktelsen. Vi förväntar oss att de som genom kontrakt eller offentligt uppdrag åtar sig att ge vård och omsorg åt våra gamla och hjälplösa ska fullgöra den förpliktelse som ligger i botten av åtagandet. När vi märker att åtagandet inte täcker förpliktelserna söker vi först gärna efter tekniska eller organisatoriska brister och efterlyser 'ökad kompetens' hos de professionella vårdgivarna. Men den kompetens som är svårast att öka är inte av teknisk eller ekonomisk eller organisatorisk natur."

torsdag 11 augusti 2011

Plikten, profiten och konsten att vara människa

"Plikten, profiten och konsten att vara människa". Så lyder titeln på Göran Rosenbergs fantastiska bok från 2003. Rosenberg skärskådar politiken och retoriken i ett samhälle där vi är på väg att glömma att människan inte bara är fri utan också beroende, att hon inte bara är individ utan också samhällsvarelse, att hon inte bara kan göra saker som hon själv tjänar på utan också har anledning att göra saker som hon själv förlorar på. Han gör nedslag i antiken, på medeltiden och i industrialiseringen på 1800-talet. Han rör sig obehindrat mellan de stora tänkarna i idé- och filosofihistorien. Vi får läsa hans tolkningar av Machiavelli, Platon, Hume, Kant, Marx, Mill, Smith och flera andra. Han använder hela verktygslådan för att förstå vad det är som händer i vårt samhälle (exemplen kommer både från USA och Sverige) där sjukhus, sjukhem, skolor, fängelser på ett tämligen oproblematiskt sätt läggs under profitens paraply istället för pliktens. Vilka konsekvenser detta kan få redogör Rosenberg för och visar vilka enorma kontrollinstitutioner som måste byggas upp för att försöka säkerställa att den leverans som beställaren vill ha (nämligen staten/kommunen) verkligen blir den som levereras. Riskerna för korruption blir också betydande.

Jag kommer, de dagar då jag inte bloggar om något annat, att citera denna mycket läsvärda bok. I början av boken får man bl a följa författarens reflektioner över hans svärfars sista dagar i livet. Svärfadern levde sina sista månader på ett sjukhem där många vårdbiträden passerade förbi. En anledning till att det var så många vårdbiträden under så kort tid var att sjukhemmet använde sig av ett bemanningsföretag. Man ringde in personal för en timme, en dag eller en vecka. Konsekvensen av detta blir att de gamla och mycket hjälplösa människor som tvingas leva på sådana sjukhem tvingas leva med ständigt nya vårdbiträden som de aldrig hinner lära känna och som aldrig hinner lära känna dem. Mellan vårdare och vårdade som vet att de aldrig kommer att lära känna varandra och kanske aldrig ens se varandra igen, eftersom de gjorts helt utbytbara inför varandra, kan svårligen några individöverskridande band uppstå.

När svärfadern dör är det en ung manlig vårdare som håller hans hand. Denne vårdare hade inte försvunnit utan blivit kvar på sjukhemmet en längre tid. Någon slags relation hade uppstått dem två emellan. När Rosenberg på s. 51 reflekterar över denna relation och varför den vårdaren höll svärfar i handen låter det så här:

"Jag tror nämligen inte att det gick ingick i den unge mannens uppgift som vårdbiträde att att hålla döende människor i handen. Jag vet naturligtvis att det ibland är vårdbiträdens uppgift att vaka över döende och att det finns organisationer som vårdar sådana uppgifter, men i en organisation där utbytbarheten av människor har satts i system, eller i varje fall inte längre ses som oförenlig med uppgiften att ge omsorg åt gamla och hjälplösa, kan det rimligen inte ingå i vårdpersonalens uppgift att hålla de människor i hand som råkar ligga för döden på den arbetsplats som de just den timmen eller den dagen eller den veckan råkar bemanna. Och om det så gjorde, vore det djupt självmotsägelsefullt. Uppgiften att hålla en döende människa i handen får sin betydelse genom att den som dör betyder något för den som håller i handen och att den som håller i handen betyder något för den som dör och är därför svårförenlig med uppgiften att vara utbytbar (även om en utbytbar människa i sista hand är bättre än ingen alls). Människor som betyder något för oss är inte utbytbara. Människor som har till uppgift att ge omsorg åt gamla och hjälplösa människor har till främsta uppgift att betyda något för dem."