"En skola med tilltro lyfter alla elever". Så heter Skolinspektionens (SI) rapport över erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning 2011. Jag har läst den och här följer några reflektioner utifrån vad som skrivits kring grundskolan.
I rapporten finns många anmärkningsvärda siffror men att nästan två tredjedelar av de granskade grundskolorna brister i att se till att eleverna når tillräckliga kunskapsresultat är den siffra som fick mig att reagera allra mest. Var tionde skola brister dessutom i att bedriva undervisning som utgår från kursplanernas krav.
Det är tydligt att skolan inte lyckas i sitt kompensatoriska uppdrag. Resultaten visar att elever vars föräldrar saknar gymnasieutbildning löper fyra gånger högre risk än elever med gymnasie- eller högskoleutbildade föräldrar att lämna skolan utan slutbetyg, och endast sex av tio uppnår behörighet till gymansieskolans nationella program. I den mest utsatta gruppen elever visar det sig att en av fyra elever som påbörjar en gymnasieutbildning fyra år senare inte har avslutat den.
Skolan har idag svårt att hitta fram till en undervisning som möter varje elev på hens nivå. Denna individanpassning är förstås ett jättesvårt uppdrag för lärarna men man måste jobba på det och här kan säkert datorerna vara till stor hjälp. Över hälften av eleverna tycker idag att skolarbetet är för lätt.
Åtgärdsprogram ska, som alla vet, upprättas när en elev riskerar att inte nå målen. SI menar att de åtgärdsprogram som upprättas många gånger vittnar om svårigheter att utforma åtgärder som tar sin utgångspunkt i hur skolan bäst kan stödja elevens utveckling. Åtgärderna är istället ofta fokuserade på brister hos eleven, och tar sällan sikte på vad som kan förbättras i den ordinarie undervisningssituationen. Det här är också en mycket svår uppgift för skolan/lärarna då det faktiskt många gånger handlar om en inställnings- och motivationsfråga från elevens och vårdnadshavarnas sida. Om det verkligen är där problemet ligger borde detta tydligt få framgå i ett åtgärdsprogram.
Många rektorer och huvudmän förmår inte skapa tillräckliga förutsättningar för att skolan ska leva upp till sitt huvuduppdrag. Läraren och lärarens kompetens är skolans viktigaste resurs och den faktor inom skolan som har starkast effekt på elevernas resultat. SI menar att det är rektors uppgift att förvalta och utveckla denna resurs. Det behövs alltså ett mycket undervisningsnära ledarskap. Var fjärde lärare anser idag att rektorn på skolan inte är väl förtrogen med det dagliga arbetet. Många rektorer känner sig tyvärr obekväma med att ha synpunkter på det som sker i klassrummen och att följa upp undervisningen på ett sätt som kan uppfattas som utvärdering av enskilda lärare. Rektor ägnar istället tid åt hantering av enskilda elevärenden, administration och organisation. SI konstaterar att många rektorer behöver förtydliga roller och ansvar i organisationen och fördjupa kommunikationen med lärarna om kärnprocesserna och utvecklingsarbetet.
Ett annat problem med vissa rektorer är att de inte gör en uppföljning och analys av de samlade kunskapsresultaten på skolnivå. Det saknas då för huvudmannen viktiga underlag för att göra en utvärdering av resultaten på kommunnivå.
Många kommuner brister i sin styrning genom att man prioriterar och följer upp verksamheten utifrån helt andra mål än de nationella mål som gäller för skolan. På så sätt kan man också låta bristande måluppfyllelse passera år efter år utan att se de långsiktiga konsekvenserna för eleverna. Huvudmannen måste hela tiden efterfråga utvärderingar av uppnådda resultat och ska också tydligt signalera i vilken riktning skolorna ska arbeta.
På gymnasiesidan konstaterar SI att eleverna allt för sällan når de nationella målen. Runt två tredjedelar av de gymnasieskolor som granskades inom regelbunden tillsyn krävs på åtgärder avseende kunskapsresultaten. Var tionde lärare uppger att skolan inte utvärderar elevernas kunskapsutveckling fortlöpande i relation till kunskapskraven i läroplanen. Mer än hälften av skolorna brister i att utarbeta åtgärdsprogram som uppfyller författningarnas krav då en elev har behov av särskilda stödinsatser.
Det finns även problem vad gäller betygssättningen. Många lärare använder andra kriterier än de nationella betygskriterierna som underlag för betygssättning. Det kan handla om att lärararna väger in kriterier som tidsgränser för inlämning av elevarbeten för vissa betygsnivåer eller elevens personliga egenskaper och beteenden. Det finns även utvecklingsbehov vad gäller likvärdighet i bedömning.
Tråkigt att läsa är att var tredje elev inte anser att eleverna på skolan följer ordningsreglerna och var femte lärare tycker detsamma. Mer än fyra av tio elever anser att de har svårt att jobba i klassrummet för att andra elever stör.
På förskolesdian åtekommer samma kritik som jag diskuterat tidigare. Personalen brister i att följa, dokumentera och analysera det enskilda barnets allsidiga utveckling. Man utvärderar inte om den pedagogiska verksamheten har lett till en positiv utveckling hos det enskilda barnet. Det vanliga är att kommunen utvärderar aktiviteterna i form av hur själva genomförandet fungerade och mer sällan analyseras måluppfyllelsen i relation till förskolans uppdrag eller läroplanens mål. Det är sällsynt att kvalitetsarbetet fungerar som ett stöd i att utveckla och förbättra verksamheten genom att följa upp, utvärdera mot de nationella målen, identifiera brister och vidta åtgärder för förbättring.