fredag 30 december 2011

Världens bästa skitskola del 4

Det sista avsnittet i den här programserien hade underrubriken "Dropouts" och handlade om de elever som inte fullföljer sina gymnasiestudier. Det handlar om runt 13000 elever per år som lämnar gymnasieskolan utan ett fullständigt gymnasiebetyg. Prognoserna för dessa killar och tjejer är tyvärr mycket dålig. Inte nog med att man kan visa på att de kommer att bli kraftigt överrepresenterade i statistiken för allt ifrån att drabbas av cancer till att hamna i olika typer av missbruk. Deras möjligheter att få ett jobb som de stadigvarande kan försörja sig på är med en sådan bakgrund begränsade. Många arbetsgivare bryr sig inte ens om att kalla en person som hoppat av gymnasiet på intervju. Det allvarligaste är förstås det mänskliga lidande som alla dess avhopp leder till men det medför också stora samhällsekonomiska kostnader. En beräkning vi fick ta del av i programmet sa att det kan handla om runt 150 miljarder varje år. Då är inte kostnader för kriminalitet och psykisk sjukdom inräknade.

Hur skall då det ovan beskrivna problemet hanteras och vem eller vilka bär ansvaret? Det går inte att bara peka på skolan och säga att den är den enda som skall klandras. Det handlar i de
allra flesta fall om ett delat ansvar mellan skola, föräldrar och förstås den enskilde individen. Vi har tyvärr en tendens att alltid förlägga ansvaret på skolan i sådana här
situationer. Skolan har ett stort ansvar men varje fall måste granskas för sig och där blir
uppgiften att fråga sig: vad kan skolan, vad kan föräldrarna och vad kan den det hela handlar
om göra själv? Så länge det inte hanteras på detta sätt finns små möjligheter till framgång. Det var också lite förvånande att journalisten i programmet vare sig intervjuade den drabbades föräldrar eller närmare frågade på vilket sätt den drabbade själv hade kunnat bidra till en bättre utveckling. I flera fall hade detta säkert inte varit möjligt då det handlat om en svår medicinsk, psykologisk eller social problematik men frågan kan ändå vara värd att ställa. Det handlar inte om att skuldbelägga ett offer som redan är utsatt utan mer fråga sig på vilka sätt, om några, den enskilde själv kan ta makten över en svår situation. Ann Heberlein beskriver detta delikata område på ett fint sätt i sin bok "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Jag har tidigare på min blogg recenserat denna bok.

onsdag 28 december 2011

Världens bästa skitskola del 3

I den tredje delen av den här mycket sevärda serien tar journalisten sin utgångspunkt i den försämring av skolresultat som svenska elever uppvisat de senaste 30 åren. Från att ha intagit en tätposition i världen har Sverige ramlat ner till en plats runt 20. Det är i de mycket omskrivna Pisa-rapporterna som de här dystra resultaten framträder. Försämringarna gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Att svenska elevers kunskaper försämrats, framför allt i matematik, bekräftas i programmet när journalisten besöker KTH. En lektor i matematik redogör för hur dramatiskt mycket sämre de svenska teknologerna är idag jämfört med för bara 10 år sedan. Detta kan man från KTH även visa på ett helt vetenskapligt sätt genom att man under flera år använt samma diagnostiska test på de nya tekonologerna då de börjat på KTH. Resultaten är nu så dåliga att flera studenter inte ens kan sägas ha grepp på högstadiematten.

Den bild som ges i programmet har tyvärr, föga förvånande, sin motsvarighet i Strängnäs. I år gjorde Thomasgymnasiet och Europaskolan ett gemensamt diagnostiskt test i matte på alla elever som började årskurs 1. Utan att gå närmare in på de exakta resultaten kan man lugnt säga att våra barn inte lär sig vad de ska lära sig på grundskolan. När vi tittar på hur de presterar på nationella prov i matte i årskurs 9 bekräftas bilden. Av någon anledning får de sedan godkänt i slutbetyg vilket kan kännas bra på kort sikt för eleven, föräldrarna, läraren och skolan. På lite längre sikt är det förstås förödande då det förespeglar eleven att han/hon kan saker som han/hon inte alls behärskar. Det måste nu till krafttag för att få ordning på matteundervisningen i Sverige i allmänhet och i Strängnäs i synnerhet. Mycket behöver göras men låt mig lyfta fram tre aspekter:
1) Förakta inte det automatiserade räknandet. Gångertabellen måste sitta, det måste vara självklart hur man omvandlar tal i bråkform till blandad form och tvärtom, eleven måste direkt se att 56/14 är samma sak som 4 etc. Miniräknare är bra men ska användas vid mer komplicerade beräkningar. Det jag här givit exempel på är färdigheter som behövs för att få en grundläggande känsla för tal, storlekar, uppskattningar och proportioner.

2)Inse att du behöver kunna läsa, nej du behöver förstå vad du läser, för att kunna lösa ett läsetal i matten. Flera mattelärare jag pratat med säger att eleverna mekaniskt kan läsa (avkoda) bokstäverna och orden men de förstår INTE innebörden av vad de läser. Detta visar att läsning är grunden för så mycket mer än att njuta av en fängslande roman.

3) Våga säg att matte kräver ett hårt intellektuellt arbete. Alltför många bibringas uppfattningen att antingen kan man matte eller så kan man det inte. Det är något digitalt över det och är man född utan talang så är det inte så mycket man kan göra åt det. Så är det inte alls. Vad många av oss behöver är att sitta timme efter timme med ett problemområde i matten för att till slut, efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan, märks att polletten trillar ner. För den som är en mattetalang går detta mycket fortare men problemet är allt för många ger upp allt för tidigt i processen. Samtidigt krävs det förstås en kunnig mattelärare som kan vrida och vända på de problem, de tal, de beräkningar, de uppställningar, de geometriska figurer etc. som eleven har svårt för. Matte borde dock vara det ämne som kräver mest eget (hårt) arbete.

onsdag 21 december 2011

Barns drömmar

I söndagens DN redovisas en global enkät som Barnfonden genomfört. Det är 4600 barn i åldern 10-12 år som tillfrågats. Barnen kommer från 36 utvecklingsländer och 8 rika länder. I utvecklingsländerna svarar nästan vartannat barn att det första de skulle göra om de blev president är att förbättra skolan. De vill bygga skolor och ge alla barn chansen att gå i skolan. I de rika länderna är det bara hälften så stor andel som sätter skolan först. I de rika länderna vill barnen ha mindre läxor och kortare dagar.

I utvecklingsländerna förstår barnen att utbildning är deras chans till en bättre framtid. Här, i den rika välden, tar vi skolan för något så självklart att vi inte förstår att den även för oss är samhällets viktigaste institution. Denna devalverade roll för skolan i bl a Sverige återspeglar sig även i vad barn säger att de vill bli när de blir stora. 40% av barnen i utvecklingsländer säger att de vill bli lärare eller läkare. Dessa är statusyrken. I de rika länderna vill man bli idrottsstjärnor eller artister. Den låga status skolan och lärare har i bl a Sverige är ett av de starkaste symptomen på att vi befinner oss i en utförsbacke. När ett samhälle inte förmår tillräckligt uppskatta utbildning och lärare borde alla varningsklockor ringa.

tisdag 20 december 2011

Föräldrarnas viktiga roll

I slutet av november skrev den amerikanske journalisten Thomas Friedman en kolumn i Dagens Nyheter. Rubriken på hans kolumn är "Vi behöver bättre föräldrar" och handlar om hur viktigt det är att föräldrar intresserar sig för sina barns skolgång. Vi vet ju sedan tidigare att skickliga lärare är en nyckelfaktor för att barnen ska lära sig. Friedman pekar på att några nya studier visar på hur centrala föräldrarnas skolengagemang är. Den huvudstudie han lutar sig mot är en Pisa-studie där man sökte upp föräldrarna till 5000 elever och frågade hur de uppfostrade sina barn. Sedan jämfördes svaren med deras barn provresultat. Slutsatserna är mycket intressanta:
1)  15-åringar vilkas föräldrar ofta läste böcker med dem under det första skolåret får markant högre resultat i Pisa 2009 än elever vilkas föräldrar sällan eller inte alls läste med dem. Elever vilkas föräldrar läste för dem under de första skolåren har ett tydligt försprång, oavsett familjens socioekonomiska förhållanden.
2) Att man frågar barnen hur de har haft det i skolan på dagen och visar äkta intresse för vad de sysslar med kan ha samma effekt som timmar av privatlektioner. Det är något alla föräldrar kan göra, oavsett sin egen utbildningsnivå eller sociala bakgrund.

Ovanstående slutsatser kompletterar Friedman med resultat från en färsk amerikansk undersökning som visar att föräldraengagemang kan ta många former men endast ett fåtal har samband med bättre elevprestationer. Insatser till stöd för barnens inlärning i hemmet har störst positiv inverkan på skolresultaten. "Att övervaka läxläsning, se till att barnen verkligen tar sig till skolan, belöna deras ansträngningar och ta upp idén om högre studier i framtiden - dessa föräldrainsatser har samband med högre närvaro, betyg, provresultat och förberedelse för fortsatta studier. Undersökningen fann att det är viktigare att föräldrar engagerar sig i sina barns inlärning i hemmet och att detta leder till bättre skolresultat än att de går på föräldramöten, engagerar sig i kommunens skolpolitik, gör frivilliga insatser i skolan, deltar i insamlingar till förmån för skolans verksamhet och liknande."

Skolan kan, genom likvärdighetsgarantin och andra resursomfördelningar, göra vad den kan för att skapa så likartade förutsättningar som möjligt för alla barn. Det går dock aldrig att tillräckligt starkt understryka föräldrarnas betydelse för vilken inställning till skolan, lärande och lärare som barnen bibringas.

söndag 18 december 2011

Världens bästa skitskola del 2

I den andra delen av "Världens bästa skitskola" granskar journalisten några av de stora koncerner som på senare år kommit att ta en allt större del av (fri)skolmarknaden. Den första granskningen ägnar han åt Baggium yrkesgymnasier där det visar sig att en socialdemokratisk lokalpolitiker i Kungsbacka har haft stora ägarintressen. Denne politiker har sedan sålt företaget vidare och när journalisten låter en revisor räkna på hur mycket det kan ha uppstått i vinst landar det på drygt 200 miljoner kronor. Det som är verkligt stötande i berättelsen är att Skolinspektionen haft många anmärkningar på Baggium där säkert en del av dessa är hänförbara till en resursbrist. Det är förstås något mycket stötande i att ett skolföretag kan göra vinst år efter år samtidigt som det finns uppenbara kvalitetsbrister i verksamheten.

Nästa koncern som granskas i programmet är John Bauer. Jag följde förstås detta med extra stort intresse då det var den koncern jag själv ställde ett antal frågor till för ett halvår sedan men inte fick något svar. Jag valde då att publicera mina frågor i en debattartikel i Ekuriren. Den manövern gjorde att VD:n svarade mig med svar som bl a gick ut på att det inte fanns några risker för kvalitetsbrister eller betygsinflation på John Bauer eftersom "kunden" då skulle välja en annan skola. Som visas i programmet fungerar inte ett traditionellt kundbegrepp på den här arenan. Det finns (tyvärr) många ungdomar som på kort sikt verkar nöja sig med att få spela datorspel fyra timmar om dagen i skolan samtidigt som man får betydligt högre betyg än man förtjänar. Situationen som uppkommer är alltså att kunden är mer än nöjd och stannar kvar på skolan samtidigt som det ur ett makroperspektiv är förödande för Sverige som kunskapsnation. Det blir en suboptimering som den som tror att traditionella marknadsekonomiska principer även går att använda här tyvärr inte förstår. I programmet får man den ena skrämmande berättelsen efter den andra som visar hur farligt den kan bli när aktörer vars främsta (och kanske enda) drivkraft är att på kort sikt göra en så stor vinst som möjligt får husera fritt. Räkna med att vi framöver kommer att få se en allt mer intensifierad debatt kring det lämpliga med att riskkapitalbolag driver offentligt finansierade välfärdstjänster. Det började med caremaskandalen i vården men kommer så småningom att förflytta sig över till skolan. Ekuriren bemötte min debattartikel under rubriken "Lundgren har gått vilse". Jag svarade då på den ledaren. Både mina frågor och svaret på ledaren ligger på min blogg under juni månads produktion. Gå gärna tillbaka dit och bedöm själva vem det var som gick vilse.

lördag 17 december 2011

Världens bästa skitskola del 1

"Världens bästa skitskola" är titeln på en mycket intressant serie om den svenska skolan som UR nu visar (ur.se/play). I det första avsnittet fick vi reda på att runt 13000 elever går varje ur svensk grundskola utan att ha minst godkänt i alla ämnen. Reportern besöker sin gamla skola, Årbyskolan i Eskilstuna och träffar där sin tidigare lärare Hans Ekström. Hans Ekströn är idag riksdagsledamot för Socialdemokraterna och har tidigare varit Eskilstunas starke man. Han menar att man måste förstå de dåliga studieresultaten i Eskilstuna mot bakgrund av att det är en traditionell arbetarstad med svaga studietraditioner. Även rektorn på Årbyskolan menar att det är orealistiskt att tro att alla elever ska bli godkända i alla ämnen. Reportern gör då ett besök på en skola i närheten, nämligen Internationella Engelska skolan (IES), där eleverna når betydligt högre resultat. Det redovisas i reportaget inte några siffror kring föräldrarna socioekonomiska bakgrund på de båda skolorna men jag skulle gissa att det skiljer sig åt. Detta är trots allt viktigt att ha med sig men det kan förstås inte vara en ursäkt för att inte göra allt man kan för att alla ska bli godkända. Det finns säkert en rad "inomskolanfaktorer" som också är centrala att ha med för att få hela förklaringen. Läraren på IES uttrycker stora förväntningar på sina elever. Det verkar också finnas en kultur av ordning och reda på skolan som säkert också bidrar.

I Strängnäs ser vi hur elevernas socioekonomiska bakgrund skiljer sig åt väsentligt på olika skolor. Det finns en stor skillnad mellan hur det ser ut för kommunala och fristående huvudmän. Detta visar sig sedan i utfallet på den så kallade Salsapengen. Den utgår till respektive skola beroende på hur föräldrarnas utbildningsbagkgrund och en rad andra socioekonomiska faktorer ser ut. Vad vi kan se är att skillnaderna mellan olika huvudmän ökat det senaste året. Skillnaden är inte dramatisk men ändå illavarslande. Det får inte bli så att den kommunala skolan blir skolan som eleverna vars föräldrar inte varit förutseende nog att ställa sina barn i friskolekö hamnar i. Vi kommer från majoritetens sida att göra allt vad som står i vår makt för att förhindra en sådan utveckling. Friskolor, gärna med en ideell drivkraft som motor, med lite olika profiler är ett värdefullt inslag i skolutbudet men bör ses som ett komplement till en väl fungerande kommunal skola. För att säkerställa att detta blir fallet bör spelreglerna vara så likartade som möjligt. Den nya skollagen försöker hantera denna fråga. Genom Salsafaktorn kommer de skolor som har något svårare förutsättningar att få mer resurser att röra sig med. Så bör det vara. Det kan dessutom diskuteras om meddelarfrihet bör gälla för personal på friskolor. Jag tycker det. Notera även att en friskolas styrelsemöten är stängda för allmänheten. I vår kommun är barn-och utbildningsnämndens sammanträden, vilka ju är den kommunala skolans styrelsemöten, öppna för allmänheten. Det är inte självklart vad som bör gälla här.