fredag 30 december 2011

Världens bästa skitskola del 4

Det sista avsnittet i den här programserien hade underrubriken "Dropouts" och handlade om de elever som inte fullföljer sina gymnasiestudier. Det handlar om runt 13000 elever per år som lämnar gymnasieskolan utan ett fullständigt gymnasiebetyg. Prognoserna för dessa killar och tjejer är tyvärr mycket dålig. Inte nog med att man kan visa på att de kommer att bli kraftigt överrepresenterade i statistiken för allt ifrån att drabbas av cancer till att hamna i olika typer av missbruk. Deras möjligheter att få ett jobb som de stadigvarande kan försörja sig på är med en sådan bakgrund begränsade. Många arbetsgivare bryr sig inte ens om att kalla en person som hoppat av gymnasiet på intervju. Det allvarligaste är förstås det mänskliga lidande som alla dess avhopp leder till men det medför också stora samhällsekonomiska kostnader. En beräkning vi fick ta del av i programmet sa att det kan handla om runt 150 miljarder varje år. Då är inte kostnader för kriminalitet och psykisk sjukdom inräknade.

Hur skall då det ovan beskrivna problemet hanteras och vem eller vilka bär ansvaret? Det går inte att bara peka på skolan och säga att den är den enda som skall klandras. Det handlar i de
allra flesta fall om ett delat ansvar mellan skola, föräldrar och förstås den enskilde individen. Vi har tyvärr en tendens att alltid förlägga ansvaret på skolan i sådana här
situationer. Skolan har ett stort ansvar men varje fall måste granskas för sig och där blir
uppgiften att fråga sig: vad kan skolan, vad kan föräldrarna och vad kan den det hela handlar
om göra själv? Så länge det inte hanteras på detta sätt finns små möjligheter till framgång. Det var också lite förvånande att journalisten i programmet vare sig intervjuade den drabbades föräldrar eller närmare frågade på vilket sätt den drabbade själv hade kunnat bidra till en bättre utveckling. I flera fall hade detta säkert inte varit möjligt då det handlat om en svår medicinsk, psykologisk eller social problematik men frågan kan ändå vara värd att ställa. Det handlar inte om att skuldbelägga ett offer som redan är utsatt utan mer fråga sig på vilka sätt, om några, den enskilde själv kan ta makten över en svår situation. Ann Heberlein beskriver detta delikata område på ett fint sätt i sin bok "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Jag har tidigare på min blogg recenserat denna bok.

onsdag 28 december 2011

Världens bästa skitskola del 3

I den tredje delen av den här mycket sevärda serien tar journalisten sin utgångspunkt i den försämring av skolresultat som svenska elever uppvisat de senaste 30 åren. Från att ha intagit en tätposition i världen har Sverige ramlat ner till en plats runt 20. Det är i de mycket omskrivna Pisa-rapporterna som de här dystra resultaten framträder. Försämringarna gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Att svenska elevers kunskaper försämrats, framför allt i matematik, bekräftas i programmet när journalisten besöker KTH. En lektor i matematik redogör för hur dramatiskt mycket sämre de svenska teknologerna är idag jämfört med för bara 10 år sedan. Detta kan man från KTH även visa på ett helt vetenskapligt sätt genom att man under flera år använt samma diagnostiska test på de nya tekonologerna då de börjat på KTH. Resultaten är nu så dåliga att flera studenter inte ens kan sägas ha grepp på högstadiematten.

Den bild som ges i programmet har tyvärr, föga förvånande, sin motsvarighet i Strängnäs. I år gjorde Thomasgymnasiet och Europaskolan ett gemensamt diagnostiskt test i matte på alla elever som började årskurs 1. Utan att gå närmare in på de exakta resultaten kan man lugnt säga att våra barn inte lär sig vad de ska lära sig på grundskolan. När vi tittar på hur de presterar på nationella prov i matte i årskurs 9 bekräftas bilden. Av någon anledning får de sedan godkänt i slutbetyg vilket kan kännas bra på kort sikt för eleven, föräldrarna, läraren och skolan. På lite längre sikt är det förstås förödande då det förespeglar eleven att han/hon kan saker som han/hon inte alls behärskar. Det måste nu till krafttag för att få ordning på matteundervisningen i Sverige i allmänhet och i Strängnäs i synnerhet. Mycket behöver göras men låt mig lyfta fram tre aspekter:
1) Förakta inte det automatiserade räknandet. Gångertabellen måste sitta, det måste vara självklart hur man omvandlar tal i bråkform till blandad form och tvärtom, eleven måste direkt se att 56/14 är samma sak som 4 etc. Miniräknare är bra men ska användas vid mer komplicerade beräkningar. Det jag här givit exempel på är färdigheter som behövs för att få en grundläggande känsla för tal, storlekar, uppskattningar och proportioner.

2)Inse att du behöver kunna läsa, nej du behöver förstå vad du läser, för att kunna lösa ett läsetal i matten. Flera mattelärare jag pratat med säger att eleverna mekaniskt kan läsa (avkoda) bokstäverna och orden men de förstår INTE innebörden av vad de läser. Detta visar att läsning är grunden för så mycket mer än att njuta av en fängslande roman.

3) Våga säg att matte kräver ett hårt intellektuellt arbete. Alltför många bibringas uppfattningen att antingen kan man matte eller så kan man det inte. Det är något digitalt över det och är man född utan talang så är det inte så mycket man kan göra åt det. Så är det inte alls. Vad många av oss behöver är att sitta timme efter timme med ett problemområde i matten för att till slut, efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan, märks att polletten trillar ner. För den som är en mattetalang går detta mycket fortare men problemet är allt för många ger upp allt för tidigt i processen. Samtidigt krävs det förstås en kunnig mattelärare som kan vrida och vända på de problem, de tal, de beräkningar, de uppställningar, de geometriska figurer etc. som eleven har svårt för. Matte borde dock vara det ämne som kräver mest eget (hårt) arbete.

onsdag 21 december 2011

Barns drömmar

I söndagens DN redovisas en global enkät som Barnfonden genomfört. Det är 4600 barn i åldern 10-12 år som tillfrågats. Barnen kommer från 36 utvecklingsländer och 8 rika länder. I utvecklingsländerna svarar nästan vartannat barn att det första de skulle göra om de blev president är att förbättra skolan. De vill bygga skolor och ge alla barn chansen att gå i skolan. I de rika länderna är det bara hälften så stor andel som sätter skolan först. I de rika länderna vill barnen ha mindre läxor och kortare dagar.

I utvecklingsländerna förstår barnen att utbildning är deras chans till en bättre framtid. Här, i den rika välden, tar vi skolan för något så självklart att vi inte förstår att den även för oss är samhällets viktigaste institution. Denna devalverade roll för skolan i bl a Sverige återspeglar sig även i vad barn säger att de vill bli när de blir stora. 40% av barnen i utvecklingsländer säger att de vill bli lärare eller läkare. Dessa är statusyrken. I de rika länderna vill man bli idrottsstjärnor eller artister. Den låga status skolan och lärare har i bl a Sverige är ett av de starkaste symptomen på att vi befinner oss i en utförsbacke. När ett samhälle inte förmår tillräckligt uppskatta utbildning och lärare borde alla varningsklockor ringa.

tisdag 20 december 2011

Föräldrarnas viktiga roll

I slutet av november skrev den amerikanske journalisten Thomas Friedman en kolumn i Dagens Nyheter. Rubriken på hans kolumn är "Vi behöver bättre föräldrar" och handlar om hur viktigt det är att föräldrar intresserar sig för sina barns skolgång. Vi vet ju sedan tidigare att skickliga lärare är en nyckelfaktor för att barnen ska lära sig. Friedman pekar på att några nya studier visar på hur centrala föräldrarnas skolengagemang är. Den huvudstudie han lutar sig mot är en Pisa-studie där man sökte upp föräldrarna till 5000 elever och frågade hur de uppfostrade sina barn. Sedan jämfördes svaren med deras barn provresultat. Slutsatserna är mycket intressanta:
1)  15-åringar vilkas föräldrar ofta läste böcker med dem under det första skolåret får markant högre resultat i Pisa 2009 än elever vilkas föräldrar sällan eller inte alls läste med dem. Elever vilkas föräldrar läste för dem under de första skolåren har ett tydligt försprång, oavsett familjens socioekonomiska förhållanden.
2) Att man frågar barnen hur de har haft det i skolan på dagen och visar äkta intresse för vad de sysslar med kan ha samma effekt som timmar av privatlektioner. Det är något alla föräldrar kan göra, oavsett sin egen utbildningsnivå eller sociala bakgrund.

Ovanstående slutsatser kompletterar Friedman med resultat från en färsk amerikansk undersökning som visar att föräldraengagemang kan ta många former men endast ett fåtal har samband med bättre elevprestationer. Insatser till stöd för barnens inlärning i hemmet har störst positiv inverkan på skolresultaten. "Att övervaka läxläsning, se till att barnen verkligen tar sig till skolan, belöna deras ansträngningar och ta upp idén om högre studier i framtiden - dessa föräldrainsatser har samband med högre närvaro, betyg, provresultat och förberedelse för fortsatta studier. Undersökningen fann att det är viktigare att föräldrar engagerar sig i sina barns inlärning i hemmet och att detta leder till bättre skolresultat än att de går på föräldramöten, engagerar sig i kommunens skolpolitik, gör frivilliga insatser i skolan, deltar i insamlingar till förmån för skolans verksamhet och liknande."

Skolan kan, genom likvärdighetsgarantin och andra resursomfördelningar, göra vad den kan för att skapa så likartade förutsättningar som möjligt för alla barn. Det går dock aldrig att tillräckligt starkt understryka föräldrarnas betydelse för vilken inställning till skolan, lärande och lärare som barnen bibringas.

söndag 18 december 2011

Världens bästa skitskola del 2

I den andra delen av "Världens bästa skitskola" granskar journalisten några av de stora koncerner som på senare år kommit att ta en allt större del av (fri)skolmarknaden. Den första granskningen ägnar han åt Baggium yrkesgymnasier där det visar sig att en socialdemokratisk lokalpolitiker i Kungsbacka har haft stora ägarintressen. Denne politiker har sedan sålt företaget vidare och när journalisten låter en revisor räkna på hur mycket det kan ha uppstått i vinst landar det på drygt 200 miljoner kronor. Det som är verkligt stötande i berättelsen är att Skolinspektionen haft många anmärkningar på Baggium där säkert en del av dessa är hänförbara till en resursbrist. Det är förstås något mycket stötande i att ett skolföretag kan göra vinst år efter år samtidigt som det finns uppenbara kvalitetsbrister i verksamheten.

Nästa koncern som granskas i programmet är John Bauer. Jag följde förstås detta med extra stort intresse då det var den koncern jag själv ställde ett antal frågor till för ett halvår sedan men inte fick något svar. Jag valde då att publicera mina frågor i en debattartikel i Ekuriren. Den manövern gjorde att VD:n svarade mig med svar som bl a gick ut på att det inte fanns några risker för kvalitetsbrister eller betygsinflation på John Bauer eftersom "kunden" då skulle välja en annan skola. Som visas i programmet fungerar inte ett traditionellt kundbegrepp på den här arenan. Det finns (tyvärr) många ungdomar som på kort sikt verkar nöja sig med att få spela datorspel fyra timmar om dagen i skolan samtidigt som man får betydligt högre betyg än man förtjänar. Situationen som uppkommer är alltså att kunden är mer än nöjd och stannar kvar på skolan samtidigt som det ur ett makroperspektiv är förödande för Sverige som kunskapsnation. Det blir en suboptimering som den som tror att traditionella marknadsekonomiska principer även går att använda här tyvärr inte förstår. I programmet får man den ena skrämmande berättelsen efter den andra som visar hur farligt den kan bli när aktörer vars främsta (och kanske enda) drivkraft är att på kort sikt göra en så stor vinst som möjligt får husera fritt. Räkna med att vi framöver kommer att få se en allt mer intensifierad debatt kring det lämpliga med att riskkapitalbolag driver offentligt finansierade välfärdstjänster. Det började med caremaskandalen i vården men kommer så småningom att förflytta sig över till skolan. Ekuriren bemötte min debattartikel under rubriken "Lundgren har gått vilse". Jag svarade då på den ledaren. Både mina frågor och svaret på ledaren ligger på min blogg under juni månads produktion. Gå gärna tillbaka dit och bedöm själva vem det var som gick vilse.

lördag 17 december 2011

Världens bästa skitskola del 1

"Världens bästa skitskola" är titeln på en mycket intressant serie om den svenska skolan som UR nu visar (ur.se/play). I det första avsnittet fick vi reda på att runt 13000 elever går varje ur svensk grundskola utan att ha minst godkänt i alla ämnen. Reportern besöker sin gamla skola, Årbyskolan i Eskilstuna och träffar där sin tidigare lärare Hans Ekström. Hans Ekströn är idag riksdagsledamot för Socialdemokraterna och har tidigare varit Eskilstunas starke man. Han menar att man måste förstå de dåliga studieresultaten i Eskilstuna mot bakgrund av att det är en traditionell arbetarstad med svaga studietraditioner. Även rektorn på Årbyskolan menar att det är orealistiskt att tro att alla elever ska bli godkända i alla ämnen. Reportern gör då ett besök på en skola i närheten, nämligen Internationella Engelska skolan (IES), där eleverna når betydligt högre resultat. Det redovisas i reportaget inte några siffror kring föräldrarna socioekonomiska bakgrund på de båda skolorna men jag skulle gissa att det skiljer sig åt. Detta är trots allt viktigt att ha med sig men det kan förstås inte vara en ursäkt för att inte göra allt man kan för att alla ska bli godkända. Det finns säkert en rad "inomskolanfaktorer" som också är centrala att ha med för att få hela förklaringen. Läraren på IES uttrycker stora förväntningar på sina elever. Det verkar också finnas en kultur av ordning och reda på skolan som säkert också bidrar.

I Strängnäs ser vi hur elevernas socioekonomiska bakgrund skiljer sig åt väsentligt på olika skolor. Det finns en stor skillnad mellan hur det ser ut för kommunala och fristående huvudmän. Detta visar sig sedan i utfallet på den så kallade Salsapengen. Den utgår till respektive skola beroende på hur föräldrarnas utbildningsbagkgrund och en rad andra socioekonomiska faktorer ser ut. Vad vi kan se är att skillnaderna mellan olika huvudmän ökat det senaste året. Skillnaden är inte dramatisk men ändå illavarslande. Det får inte bli så att den kommunala skolan blir skolan som eleverna vars föräldrar inte varit förutseende nog att ställa sina barn i friskolekö hamnar i. Vi kommer från majoritetens sida att göra allt vad som står i vår makt för att förhindra en sådan utveckling. Friskolor, gärna med en ideell drivkraft som motor, med lite olika profiler är ett värdefullt inslag i skolutbudet men bör ses som ett komplement till en väl fungerande kommunal skola. För att säkerställa att detta blir fallet bör spelreglerna vara så likartade som möjligt. Den nya skollagen försöker hantera denna fråga. Genom Salsafaktorn kommer de skolor som har något svårare förutsättningar att få mer resurser att röra sig med. Så bör det vara. Det kan dessutom diskuteras om meddelarfrihet bör gälla för personal på friskolor. Jag tycker det. Notera även att en friskolas styrelsemöten är stängda för allmänheten. I vår kommun är barn-och utbildningsnämndens sammanträden, vilka ju är den kommunala skolans styrelsemöten, öppna för allmänheten. Det är inte självklart vad som bör gälla här.

tisdag 29 november 2011

Insändare publicerad

Fick idag, tillsammans med tre kollegor i nämnden, nedanstående insändare publicerad i ekuriren:

"Den 20 september fattade Barn- och utbildningsnämnden beslut om hur Strängnäs stads grundskolor ska vara organiserade. Oförmågan från politikens sida att trots omfattande utredningar och underlag inte kunna sätta ner foten i den här frågan har bidragit till att skoldebatten i kommunen allt för mycket handlat om lokalfrågor i stället för kunskapsuppdraget.
Nu finns förutsättningar för att våra skolor ska få fokusera på barnen och deras lärande. Bakgrunden till det beslut som fattades var demografiska faktorer, var eleverna bor, nya tuffare kunskapskrav i de nya styrdokumenten och en vilja från majoriteten att styra resurser till undervisning i stället för nya lokaler.
Förverkligandet av den nya organisationen är nu i full gång och den sker i nära dialog med berörd personal, elever och föräldrar. På varje nämndsammanträde får nämndens ledamöter en redovisning av hur arbetet fortskrider. Den nya organisationen ska stå helt klar till augusti 2012.
Ett folkinitiativ har väckts efter beslutet. De som skrivit under detta vill att skolorna i Strängnäs stad ska organiseras efter principen F-6 och 7-9. Det skulle innebära att inte bara Finningskolan byggs ut utan även Vasaskolan och Tosteröskolan. Samtidigt skulle lokalöverskottet på Karinslundsskolan och Paulinska skolan bli ännu mer påtagligt.
En sådan modell skulle för lång tid tränga ut alla resurser till satsningar på undervisning och lärare och är därför förstås helt omöjlig att tänka sig för oss i majoriteten. Vi ser nu med tillfredsställelse på hur väl vårt utbildningskontor och de berörda skolorna arbetar med att genomföra den nya organisationen som har barnens lärande i centrum och bidrar till att lyfta Strängnäs som skolkommun.
Fredrik Lundgren (FP)
Torbjörn Johansson (S)
Kristina Svinhufvud (C)
Birgitta Bäck (Mp)
Ledamöter Barn- och Utbildningsnämnden i Strängnäs

fredag 25 november 2011

Skolkonferens

Var igår på skolkonferens anordnad av Sveriges kommuner och landsting (SKL). Dagen inleddes med att den mycket duktige skoljuristen Lars Werner pratade skoljuridik. Han påtalade det vi alla noterat, nämligen att förskolan genom sina styrdokument gått från att vara en omsorgsinstitution till att bli en utbildningsinstitution med ett ökat kunskapsuppdrag. Det finns förstås inga konkreta kunskapsmål för varje enskilt barn men det är tydligt att förskolan har ett annat och mer avancerat uppdrag idag. I den reviderade läroplanen för förskolan adresseras också förskollärarna som en särskild kategori. Det har av tradition alltid varit så att man inte skiljt på uppgifterna för förskollärarna och barnskötarna men den reviderade läroplanen gör här en markering.

Efter lunch sammanfattade Henrik Bergström från SKL både den stora Mckinseyrapporten om skolan och John Hatties gigantiska meta-metanalys över framgångsrika skolsystem (denna återkommer jag till i ett senare inlägg). I Mckinseyrapporten framkommer tre viktiga slutsatser:
1) Skolan går alltid att förbättra. Oavsett var landet befinner sig är det alltid möjligt att ta ett steg till. Detta gäller även framgångsländer som Finland och Singapore.
2) Sätt fokus på hur undervisningen genomförs. Oavsett vilket skolsystem man har är det alltid den praktiska vardagen i klassrummet som är det avgörande. Vad händer där och vilka metodiska och didaktiska tillvägagångssätt fungerar.
3) Ju bättre skolsystem ett land har, desto mer förbättringar med ökat självbestämmande för enskilda skolor kan uppnås.

Mckinsey tar också upp vad som utmräker en professionell lärarkår. Det är:
1) Höga krav på blivande lärare
2) Konkurrenskraftiga anställningsvillkor
3) Löpande kompetensutveckling
4) Karriärvägar

För att kunna förverkliga punkterna 1-4 måste både staten och kommunerna ta ett större ansvar. Vi ska göra vad vi kan i Strängnäs men redan har vi infört ämnesutvecklartjänster som just ska ses som en form av karriärväg. Vi hoppas mycket på dessa. De är fyra i dagsläget men vi hoppas kunna utöka dem under mandatperioden.

tisdag 22 november 2011

Betygspress

I Lärarnas Riksförbunds tidning Skolvärlden finns det i senaste numret en intressant artikel om betygspress. Man visar där att många lärare, för att göra sina skolor mer attraktiva, pressas att höja sina elevers betyg. Var femte lärare har utsatts för påtryckningar från skolledare om att dela ut högre betyg än vad eleverna förtjänar. Lärare som inte är "generösa" med betygen riskerar att inte få höjd lön eller till och med att förlora jobbet.

Jag skrev i somras en debattartikel som publicerades i ekuriren. Den innehöll ett antal frågor till landets största koncern på gymnasieområdet. En av frågorna handlade om det fanns en risk att det på en skola som har ekonomisk vinst som yttersta drivkraft uppkommer en kultur som främjar betygsinflation. Det är mot bakgrund av den frågan intressant att ta del av LR:s undersökning. I texten framkommer följande: "Det tycks vara betydligt vanligare i friskolor än i kommunala skolor att det finns ett samband mellan "bra" betyg och lärarens lön. Det gäller framför allt friskolor som ingår i en koncern." Sedan följer en skrämmande redogörelse från en lärare som blivit utsatt för mycket starka påtryckningar att höja betygen.

Att sätta betyg är myndighetsutövning. Att detta får ligga i händerna på en aktör som har (kortsiktig) profit som främsta drivkraft och kan använda betygen som ett konkurrensmedel är en ordning som måste ifrågasättas.

torsdag 17 november 2011

Insändare

Fick igår tillsammans med tre kollegor i majoriteten in nedanstående debattsvar:

"Det är bra att oppositionsrådet Maria von Beetzen intresserar sig för i vilken mån kommunen tar hjälp av företag. Här kommer några exempel, på hur det sker i dag för att rätta till den felaktiga bild som Moderaterna sprider.

Teknik- och servicekontoret har ett arbetslag med två personal som utför mindre anläggningsarbeten som buss­kurer, hållplatser och gångbanor. De utför cirka 25 procent av kommunens anläggningsarbeten, övriga arbeten upphandlas. Kompetens behövs kvar i organisationen för att göra bra upphandlingar och utföra mindre jobb effektivt och snabbt. Några asfaltläggare har inte kommunen och har aldrig haft. Dessa jobb upphandlas alltid.
Snöröjning utförs till 80 procent av 19 inhyrda entreprenörer och till 20 procent av de fem enheter som kommunen har. Fyra arbetsledare alternerar i jour för att kalla ut snöröjarna vid behov och dessa kan också rycka ut vid exempelvis fel­anmälningar.
Parkskötsel har genom medvetet val behållits i kommunal drift där vår kompetenta personal utför storverk med begränsade resurser. Resultatet av deras insatser uppskattas av såväl kommun­invånare som turister.
När det gäller Kalkudden/Edsala innebär ett övertagande av kommunen att underhållet faktiskt kan läggas ut på en lokal entreprenad och inte tvärt om. Som man kan läsa ovan arbetar kommunen i hög grad med olika entreprenörer när det gäller gator och vägar. Anledningen till eventuella övertaganden handlar om helt andra saker som åtgärder för trafiksäkerhet, belysning och nedläggning av infrastruktur som man ofta gör i vägarna. Något som skulle bli mycket kostsamt för vägsamfälligheterna att själva göra.
Den måltidspolicy som kommunstyrelsen föreslås besluta om ger när den är införd kommunen möjlighet att konkurrensutsätta måltidsproduktionen.
Dessutom får entreprenörer tillträde genom att Socialnämnden förbereder införandet av LOV till nästa höst vilket ger brukaren möjlighet att välja utförare av hemtjänst.
På förskole- och skolområdet framstår Strängnäs som en kommun som verkligen välkomnar privata aktörer. Våra förskolor drivs i privat regi i en utsträckning som överstiger både siffrorna i jämförbara kommuner och landet som helhet. Vi håller dessutom i en positiv anda just i dagarna på att diskutera en eventuell etablering av en stor extern aktör på förskoleområdet. På grundskolan går 26 procent av barnen i privata skolor och vi ser från majoriteten dessa skolor som ett mycket värdefullt inslag i vårt utbildningsutbud.
Ovanstående visar på en stor brist i Maria von Beetzens och Moderaternas kunskap om kommunens arbete. Strängnäs kommun är en kommun som arbetar med och för lokala entreprenörer och ser dem som en lika stor kraft i samhället som den egna personalen. De behövs och de används.
Det allra viktigaste för majoriteten är ändå att få största möjliga nytta till Strängnäs kommuns invånare för de ekonomiska medel som står till buds.
Marianne Andersson (C)
Ordförande Teknik- och Fritidsnämnd
Terese Askerstedt (MP)
Ordförande Nämnden för Hållbart Samhälle
Fredrik Lundgren (FP)
Ordförande Barn och utbildningsnämnden
Tord Tjernström (S)
Ordförande Socialnämnden"

onsdag 16 november 2011

Förskola på vetenskaplig grund

Har idag varit på konferens anordnad av SKL. Temat var hur förskolan ska kunna grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad beprövad erfarenhet är visar sig vara svårt att definiera. Det handlar inte om den enskilde medarbetarens personliga erfarenheter. Det måste vara något mer men vad det var tycker jag aldrig man kom fram till.

Lite intressant var att lyssna till Skolinspektionen som hade följande att berätta. Det finns ofta brister i utemiljön på förskolorna. Det kan också vara torftigt i de "kreativa" miljöerna, t ex målarrummet som på flera ställen används som förrårdsutrymme istället för målarrum. Det kan också vara leksaker som är sönder eller där t ex bitar saknas till pussel. Intensiteten i de mål som förskolan har att arbeta med varierar. Det brister ofta i arbetet med att bibringa respekt för andra kulturer och med att ge barnen möjligheter att förstå naturvetenskapliga fenomen. Varför ser det ut så här? Den ena förklaringen är att personalen har en bristande förtrogenhet och lojalitet med alla mål. De har också svårt att koppla verksamheten till målen. Den andra förklaringen har att göra med avsaknaden av fungerande utvärderingsmetoder som leder till förbättringsåtgärder. Det saknas också god dokumentation av verksamheten. Intressant var att höra att SI tycker att man måste dokumentera enskilda barns lärande och utveckling. Man trycker på att man på förskolan måste utveckla arbetet med att följa och dokumentera varje barns utveckling och lärande. Man säger också att förskolan ska utveckla arbetet med att få en samlad bild av barnens förändrade kunnande. SI säger dessutom att det pedagogiska uppdraget får idag för lite utrymme i jämförelse med det uppdrag som handlar om omsorg och fostran. Låt oss se hur vi kan ta fasta på detta budskap i Strängnäs.

tisdag 8 november 2011

Berlusconi

Avslutade i förra veckan Kristina Kappelins läsvärda bok om Berlusconi. Den heter "Berlusconi italienaren" och är utgiven i pocket på Brombergs förlag. Hela boken är intressant men det var kapitel ett "Italien och italienarna - en introduktion" som gav den allra största behållningen. Det kapitlet borde läsas av alla som ska åka till Italien eller har ett intresse för landet. Så här skriver författaren:
"Dagens italienare bär på en plågsam vetskap. De inser att Italien har gått på grund, stannat upp, släpat efter i utvecklingen. Men de vet inte från vilket håll de ska angripa problemet. Det kanske inte märks så mycket på ytan. Det gör ingenting i Italien, ytan är ju allt. Men om man skrapar på den aldrig så lite, träder ett förlegat, stelnat samhälle fram, som är så insnärjt i sina egna motsättningar att det verkar omöjligt att förändra. Spänningen mellan det gamla som står emot all förnyelse och det nya som vill fram och upp men inte får något utrymme är så stark, att man anar en förestående explosion."

Kapitlen om Berlusconi har olika teman: kvinnorna, medierna, rättsväsendet, maffian och internationella arenan. Det mest skrämmande är att Berlusconieran har inneburit en helt annan form av demokrati. Det är visserligen val, det finns ett parlament etc. men synen på vad politik är och hur den ska förvaltas och manifesteras har förändrats. Att sälja politik har blivit som att sälja vilken annan produkt som helst och detta är nog det mest skadliga. Mina vänner i Italien känner ett så stort förakt för Berlusconi att de inte vill använda hans namn.

När jag i veckan fick ett mejl av min vän Raffaele i Turin använde han uttrycket "the unmentionable" för Berlusconi.

Problemet med att Berlusconi betraktar Italien som sitt företag och styr utifrån den logiken illustreras bäst av en av Italiens mest framträdande näringslivsprofiler, Carlo de Benedetti. Han säger så här: "Berlusconi är en autokrat som företagsledare, men som person är han absolut inte ond, han är tvärtom överygad om att göra något gott. Hans verkliga problem är att han är en fruktansvärd lögnare, så till den grad att han till slut tror på sina egna lögner. Men orsaken till att jag kämpar mot honom är att han på grund av att han är en företagsledare som styr ett land, är en fara för demokratin. Jag skulle också vara det om jag gick in i politiken och använde samma kriterier för att administrera landet som jag har använt i mina företag. Och allt det som Berlusconi gör, även om han förmodligen själv tror att han gör gott, är att förstöra demokratin." Läs boken!

måndag 7 november 2011

Caremas äldreboenden

Dagens Nyheter har på ett förtjänstfullt sätt granskat några av Caremas äldreboenden i Stockholm. En rad mycket uppseendeväckande missförhållanden avslöjas. Brister journalfördes inte på order av ledningen, hygienartiklar köptes in efter nyckeltal som aldrig räckte till och ibland räckte inte ens maten. Det är naturligtvis lätt att dra förhastade slutsatser utifrån de här exemplen men det går inte att komma ifrån att det grundläggande problemet ser ut att här ha varit att den enda drivkraften för verksamheten har varit profit. Ett vanligt sätt att bemöta det här är att säga att vinstkrav är inget problem i vård och skola bara kontrollerna och inspektionerna av verksamheten sker kontinuerligt. Vid dessa kontroller ska eventuella brister upptäckas, påtalas och sedan åtgärdas. Mot den här bakgrunden blir följande interiör, berättad av en anonym sjuksköterska, från Tallbovhovs äldreboende särskilt intressant:

"Desto viktigare är fasaden utåt. Dagen före hälsoinspektörens föranmälda besök i år dundrade en hel armé av städerskor in på Tallbohov. Utrymmen dammsögs och skurades och tvål, handsprit, toalettpapper och handskar fylldes på i pensionärernas rum.
-Carema borde skämmas. De ska hålla det rent för de äldre och för vårdpersonalen. Inte för att bluffa inspektören, säger en av sjuksköterskorna." (DN 111102)

En reaktion kan här vara att då får vi väl skärpa kontrollerna ännu mer, göra oanmälda besök etc. En annan reaktion skulle kunna vara att låta en aktör som inte drivs av profit utan av att ge gamla människor en värdig omvårdnad få uppdraget. Vad väljer du?

söndag 6 november 2011

Studiebesök i Berlin

Undertecknad har varit tre dagar i Berlin för att förhoppningsvis få inblickar i det tyska utbildningssystemet som skulle kunna komma oss i Strängnäs till godo. De frågor som mest intresserat mig är det tyska lärlingssystemet och hur man arbetar i skolor där en mycket liten del av eleverna har tyska som modersmål.

Jag har på egen hand tagit kontakt med den tyska ambassaden i Stockholm och genom dem fått ett antal kontakter i Berlin. Dessa kontakter ledde fram till två studiebesök som jag här vill redogöra för.

Det första besöket gjordes på Sekundarschule Skallitzerstrasse i Kreuzberg (eleverna var mellan 11 och 16 år gamla) och det andra gjordes på Utbildningsdepartementet. Mina reflektioner nedan blir en sammanställning av vad jag fick ut av de två besöken.

Det tyska utbildningssystemet är inte helt lätt att begripa.[1] Detta är dels beroende på att det varierar lite från en delstat till en annan, dels beroende på att de är inne i en reformfas med många ändringar.[2] Efter grundskolan, när man är 11 år gammal, gör man ett viktigt val. Om man går till Gymnasium är det teoretiska studier och förmodligen vidare till universitet som gäller. Går man däremot till en Sekundarschule är det inte lika teoretiskt avancerat som på ett Gymnasium. Det är i sista hand föräldrarna som bestämmer var man ska gå men lärarnas rekommendationer väger mycket tungt. Vid 16 års ålder sker nästa val då man antigen fortsätter med de teoretiska studierna eller påbörjar någon mer yrkesinriktad utbildning.

På skolan jag besökte hade 5% av eleverna tyska som modersmål. Turkiska och arabiska var helt dominerande. För några år sedan blev skolan rikskänd då de inte hade en enda elev med tyska som modersmål. Hur jobbar man då med integrationsfrågan, särskilt i en stadsdel där det är möjligt att framleva hela sitt liv utan att prata ett ord tyska? Intrycket jag fick var att man mer och mer försökte få med hela familjen i arbetet. En gång i månaden ordnade man Föräldrakafé där man bjöd in alla föräldrar att komma och lyssna på någon i ett intressant tema och samtidigt få information om skolan. Då språket är nyckeln till integration hade man i annan invandrartät stadsdel bjudit in barnens mammor till undervisning i tyska. Väldigt få kom. Man kom fram till att det i flera fall berodde på att männen inte tillät kvinnorna att gå. Man prövade då med att bjuda in kvinnorna till en studiecirkel i handarbete. Alla dök upp. Visst gjordes det en del handarbete men huvuddelen ägnades åt undervisning i tyska. Ett annat tips, hämtat från Kanada, är att dela ut tuffa kepsar till barn med invandrarbakgrund och svaga språkliga förutsättningar i hemmet där det står ”Speak to me”. Jag skulle själv gärna ta kontakt med ett sådant barn om vi stod på samma busshållplats.

Idrotten på skolan bedrevs i två helt skilda hallar. I den ena var det insyn men den andra låg högst upp och med mycket begränsade möjligheter att titta in. Den senare var till för flickornas idrottsundervisning. All idrott sköttes i könsseparerade grupper. Detta är inget ovanligt i Tyskland men jag fick intrycket att den starka rumsliga uppdelningen som man här gjort var ett resultat av krav/önskemål av kulturell/religiös natur. Jag fick själv inte komma fram till dörren, som hade ett litet fönster i sig, där flickorna hade sin undervisning förrän en kvinnlig lärare hade titta in och sett att det där inte pågick någon undervisning för tillfället.

En morgon (20 minuter) varje vecka samlades alla elever på golvet i den stora idrottshallen för att ta del av något som några elever att framföra. Det kunde vara sång, musik, drama etc.

Skolan hade ett rum, ständigt bemannat, dit lärarna kunde skicka elever som störde lektionen. Det var omgärdat med ett rigoröst regelverk och ett antal blanketter skulle fyllas i. När vi kom dit satt en kille där under överseende av en mycket bestämd man. När man hamnade i det här rummet var första uppgiften att fylla i en blankett (förståsJ) där man skulle reda ut varför man trodde att man hamnat där. För den som eventuellt är intresserad har jag hela regelverket och alla blanketter som är inblandade.

Det börjar skönjas en debatt Tyskland där man ställer sig den så här långt förbjudna frågan: Hur kommer det sig att barn i vissa invandrargrupper klarar sig så väl i skolan medan det går så dåligt för andra? Vad man sett hittills är att barn med vietnamesisk eller rysk härkomst klarat sig mycket bra. Vad man också sett är att en lyckad integration underlättas av att barnet börjar i förskolan tidigt. Man rör sig nu mot en lagstiftning där varje 3-åring ska ha rätt att börja förskola även om mamman är hemmafru. Det är förstås, särskilt i en tysk kontext, något mycket utmanande.

Sedan några år tillbaka måste varje immigrant som behöver uppbära försörjningsstöd (Harz IV) gå en integrationskurs. Den består av 600 timmar tyskundervisning och 300 timmar samhällskunskap.

Man återkom flera gånger till hur viktigt det är att få föräldrarna involverade. Deras uppgift, med hjälp av den tyska staten, är att:
1)      Lära sig tyska
2)     Skicka barnen till förskola
3)     Lära sig skolsystemet

Vad gäller lärlingsutbildningar fick jag inte alls ut det jag hade förväntat mig. Den handelsskola (elever 16-19 år) med 6000 studenter som jag besökte  arbetade  med eleverna i skolan två dagar i veckan och i affär tre dagar. De hade således ett lärlingssystem men jag fick dock intrycket att det inte här fanns mycket att lära för oss.


[1] Systemet är så komplicerat att det utbröt vild debatt när olika aktörer för mig skulle förklara hur systemet var uppbyggt. De såg själva parodin i det hela och sa: ”Ja, du ser hur komplicerat det är. Inte ens vi som arbetar i det är överens.”
[2] I och med att det skiljer sig från en delstat till en annan kan det uppstå problem när en elev flyttar från en delstat till en annan.

onsdag 19 oktober 2011

Landsmötet

Jag har fått förmånen att åka till mitt första landsmöte. Det gick, som ni säkert sett i media, av stapeln i Karlstad 14-16 oktober. Jag var där som ett av fem ombud från Sörmland och det var en mycket intressant tillställning. Över lag var det imponerande att lyssna på vilken kvalitet inläggen från talarstolen höll. Det finns många, många pålästa och engagerade folkpartister ute i vårt land. Känns viktigt att påpeka då ju opinionssiffrorna som vi tar del av inte är de bästa. Stämningen i partiet verkar vara god och det kan ju antingen tolkas som att partiledningen inte tar opinionsläget på tillräckligt allvar eller så är det ett uttryck för att Folkpartiet håller fast vid sin politik även om det i opinionen för tillfället inte är det mest vägvinnande. Skolan tar vi säkert poäng på men euron och kärnkraften är väl inga kioskvältare.

Det svenska politiska landskapet är nu inne i en intressant fas när Moderaterna vill bli statsbärande och Socialdemokraterna har stora problem, både vad gäller politikens innehåll och ledningens trovärdighet. Samtidigt ska Vänstern välja ny partiledare och Kd vare sig vet vilka frågor de ska driva eller vem som ska vara deras främsta företrädare. I denna miljö borde det finnas utrymme för Folkpartiet att positionera sig. Frågan blir då i vilken riktning partiet ska gå. På landsmötet blev det uppenbart för mig att det finns en spänning mellan önskan att reglera och styra å ena sidan och å andra sidan det liberala. Låt mig ge tre exempel med olika utfall. Det första gäller möjligheten för skolor att drogtesta eleverna. Här blev det till slut votering där den liberala linjen vann med 85-82. Med den liberala linjen menar jag då tanken att en liberal i första hand värnar de negativa rättigheterna och skyddet för den personliga integriteten. Det skall inte, även om det framställs som frivilligt, vara tillåtet att drogtesta barn i skolan. Skolan har en helt annan uppgift än att träda in i polisens och socialtjänstens ställe. Jag röstade här på den liberala linjen som alltså knappt vann över partistyrelsens linje. En annan fråga som gav upphov till en omfattande debatt var om gårdsförsäljning av vin skulle tillåtas. Som ni vet har ju Centern och Moderaterna sagt ja till detta medan Kd är emot. Även här gick jag, tillsammans med övriga på sörmlandsbänken, på den liberala linjen. Vi såg gårdsförsäljning mer som en närings- och turistfråga än som en folkhälsofråga och trots att villkoret var att Systembolagets centrala roll i den svenska alkoholpolitiken inte skulle äventyras gick landsmötet på partiledningens linje att inte tillåta gårdsförsäljning. Röstsiffrorna var 94-66. Ett tredje ideologiskt intressant tema var skatterna. Här var flera ledamöter från partiledningen uppe och argumenterade för att vi på sikt inte ska låsa oss för att den lägsta marginalskatten ej får vara lägre än 50%. Vi måste vara öppna för att tänka oss en marginalskatt som både uppmuntrar till extra arbetsinsatser, fördjupade studier och samtidigt är internationellt konkurrenskraftig. En kraftig opposition, ledd av Jonas Andersson från Västra Götaland, fick dock med sig landsmötet på linjen att marginalskatten inte ska gå lägre än 50%. Det hela slutade dock med att frågan gick till beredningsutskottet där en kompromisstext uppnåddes. I denna text får man med kraven på progressivitet, att värnskatten ska avskaffas, "hälften kvar" och globalt konkurrenskraftiga skatter på arbete. I den här frågan var sörmlandsbänken på partiledningens linje.

Det är bra att vi driver några teman konsekvent (skolan och kärnkraften) oberoende av de tillfälliga opinionsvindarna men det räcker inte. Skolan, som är vårt starkaste kort, behöver nytt momentum. Det räcker inte med att bara vänta på att de beslutade reformerna ska få effekt. På sikt tror jag dock inte att det är här partiets framtid kommer att avgöras. Jag tror att framtiden ligger i en fråga som vi är allt för dåliga på, nämligen miljön. Det finns ett nätverk av Gröna liberaler som verkar mycket framsynta. Jag är rädd för att det inte krävs så mycket för att dessa ofta urbana, välutbildade och medvetna liberaler ska känna att de inte får gehör för sina åsikter och istället väljer de Miljöpartiet. Det kommer långt ifrån att räcka att säga att vi är för kärnkraft för att minska Co2-belastningen och sedan är miljösamvetet räddat. Om Centern nu dessutom ska (åter)bli det miljömedvetna alternativet på den borgerliga sidan är vi trängda. Centern driver ju på en rad andra områden nu klart liberala frågor. Det var glädjande att se Karin Karlsbro i talarstolen när hon berättade om arbetet med miljödelen av det nya partiprogrammet. Hon är ansvarig för detta och hon lovade att bara en av de 100 punkterna kommer att handla om kärnkraften. Bra! Vid nästa landsmöte 2013 ska det nya partiprogrammet antas.

Två starka intryck från första dagen var talen av Per Ahlmark och vår partiordförande. Ahlmark höll ett kortare tal efter det att han tilldelats Karl Staafplaketten av guld. Han fick förstås plaketten för sin envetna kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Han har ju aldrig tvekat att uttrycka sin avsky över de regimer och de despoter som begått övergrepp mot de grundläggande mänskliga fri-och rättigheterna. Han har också ivrigt försvarat Israel men det intressanta i det sammanhanget är att han var en av de första som uttryckte uppfattningen att den enda hållbara lösningen på konflikten är en tvåstatslösning. Även detta visar sig idag ha varit mycket framsynt.

Det var ett starkt tal Ahlmark höll där han gick till kraftigt angrepp mot Carl Bildt som han menade varit för eftergiven gentemot folkmorden på Balkan och i Darfur. Han avslutade sitt tal med att läsa de två sista stroferna av Tranströmmers Schubertiana. Han gjorde detta på ett mycket gripande sätt, särskilt då man såg hur hans intellekt var helt intakt men kroppen tagit en del stryk av den stroke han drabbats av.
Jan Björklunds tal, som inledde landsmötet, var väl värt att lyssna på. Han började på Afrikas horn och beskrev den fasansfulla svältsituationen där för miljontals människor. Från Afrika rörde sig talet till Europa och EU. Där konstaterade Jan att EU är ett samarbete på socialliberal grund. Det är marknadsekonomi och demokrati som är förutsättningar för att få bli medlem i denna union. De tre stora utmaningar som den här unionen nu står inför är:
1) Hantera den gränsöverskridande brottslighet som i sina grövsta former stavas trafficking och något som har stora likheter med rent slaveri.
2) Hantera de gränsöverskridande miljöproblemen.
3) Hantera den gränsöverskridande flyktingproblematik som i somras fått sina mest tydliga uttryck på ön Lampedusa i Medelhavet. Människor på flykt behöver ett starkt EU med en gemensam asylpolitik. Idag är det oförsvarligt stora skillnader mellan hur asylansökningar behandlas i olika medlemsländer.

Jan försvarade kraftigt EU och menade att det är i oroliga tider som dessa som Folkpartiets röst behövs mer än någonsin. Vi låter oss inte påverkas av tillfälliga opinioner utan står stadigt och försvarar EU. Vi trycker på att EU i första hand är ett fredsprojekt och i detta avseende ett oerhört lyckat försök. Vi medverkar till ett Europa där "murar rivs och broar byggs".

Från Europa tog Jan oss till vårt land där han inledde med skattepolitiken. Han tog ett historiskt grepp och visade på att industrisamhällets kännetecken var att vi hade en förmånlig beskattning på maskiner. Maskinerna var den mest fundamentala produktionsfaktorn medan arbetskraften beskattades hårt. I det samhälle vi nu lever, där industrin dock fortfarande är oerhört viktig, är det människors kunskap och kompetens som är den centrala produktionsfaktorn. Det är därför viktigt att vi nu ser annorlunda på den beskattning som vi måste ha för att upprätthålla en anständig välfärdsstat. Idag måste vi locka individer med kunskaper att stanna kvar i Sverige men också förmå locka kompetent arbetskraft till Sverige. Av detta följer att vi måste sänka marginalskatten. Först steget är att avskaffa värnskatten. De nyckelmeningar som Jan använde sig av var bl a: "Skatteskalan ska vara progressiv" och "Det måste löna sig att arbeta".

Från skattepolitiken var steget inte långt till arbetsmarknaden. Här var budskapet att arbetsmarknaden måste bli mer dynamisk. Vi kan slå oss för bröstet med att 200000 fler har arbete idag jämfört med när alliansregeringen tillträdde 2006 MEN ungdomsarbetslösheten är fortfarande alldeles för hög. Här erkände partiledaren att alliansregeringen inte lyckats. Folkpartiet kommer nu att skjuta in sig på LAS-reglerna och föreslår att arbetsgivaren ska kunna ta större hänsyn till kompetens när det blir aktuellt med uppsägningar. Det är säkert en bra åtgärd men kan ju inte på något mer omfattande sätt fungera som medicin. Det skapas inga nya jobb för att LAS förändras. Det går nog inte att komma ifrån att vi måste tänka oss att ungdomar måste vara villiga att ta sitt första jobb till en lägre lön. Jan sa inte detta uttryckligen men han sa så här med betoningen på att det var något kontroversiellt han skulle säga: "Det är bättre att en 20-åring har ett jobb med en lägre lön än att han/hon går på socialbidrag." Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att det är dags att börja tänka i termer av lägre ingångslöner. Här kommer det bli spännande att se hur vi hamnar i jämförelse med Centern. Just nu verkar Centern ha initiativet på det här området.

Det går förstås inte att tänka sig ett tal av Jan utan att han pratar något om skolan. Så även nu. Han betonade att de reformer som nu sjösätts kommer att ge effekt först om några år. Han har i något annat sammanhang visat en bild på en oljetanker när han ska visa hur trögt det är att vända "skolskutan" till rätt kurs. Trots denna tröghet ville han visa på två skolområden där de beslutade reformerna redan haft effekt. Det första gäller ändringen av meritpoängsberäkningen från gymnasiet som landets gymnasieelever nu anpassat sig till. Det är glädjande nog så att idag läser långt fler elever högre kurser i moderna språk och matematik, kanske inte bara för att de är kunskapstörstande utan för att det är "lönsamt". Du förbättrar dina meritpoäng om du läser moderna språk på högre nivå och om du läser en högre mattekurs än det som är tvunget för det högskoleprogram du vill börja på. Tidigare kunde man lika gärna läsa kursen "Mumsig mat i mysig miljö" som Jan brukar uttrycka det. Det andra exemplet på framgång är lärlingsutbildningarna som nu börjar komma igång. Här ligger vi långt efter många andra länder i Europa. Jan nämnde Danmark och Tyskland som förebilder. Extra glädjande att jag då själv ska få åka till Berlin och prata yrkesutbildningar om drygt två veckor. Det vi måste fixa är en mycket tätare koppling mellan branschen och skolan och de praktiska momenten ska ligga ute i "verkligheten".

Jämställdheten kom också upp. Det är 40 år sedan vi avskaffade sambeskattningen men det finns fortfarande mycket kvar att göra. De stora förlorarna de senaste 30 åren vad gäller lönen är kvinnor i offentlig sektor. Se på vad förskollärare, lärare, bibliotekarier och socionomer tjänar och jämför med ekonomer, ingenjörer och affärsjurister (mansdominerade yrken). Den frågan som tyvärr inte diskuterades vidare var vad vi ska göra åt detta. Jag har själv svårt att se hur man på något mer genomgripande sätt skulle kunna höja lönerna för dessa kvinnodominerade grupper utan att kraftigt höja skatten. Är vi villiga att göra detta? Jag upplever ibland att staten/regeringen gör det lite lätt för sig när man skjuter över allt det ansvaret till kommunerna. Dessa är förstås huvudmän och arbetsgivare och formellt ansvariga men jag tror inte det går att lösa det här utan att staten på något sätt kliver in med stöd i en eller annan form.

På lördagen höll vår EU-kommissionär Cecilia Malmström ett glödande försvarstal för EU och det europeiska samarbetet. Flera teman var i linje med de som Jan hade pratat om dagen innan. Då jag känner Cecilia lite grann från min tid på statsvetenskapliga institutionen i Göteborg fick jag prata med henne över en kopp kaffe. Jag frågade om hon, på samma sätt som statsministern, blivit allvarligare till sinnet då hon har ett så ansvarsfullt och tungt uppdrag. Ja, i viss mån, sa hon men hon sa samtidigt att de skrattade oerhört mycket på hennes Generaldirektorat. Det var roligt att höra och hon verkade fortfarande ha lika lätt till det äkta leendet som tidigare. För en månad sedan log hon dock inte så mycket då hon kände att EU, så som vi känner det, kanske var på väg att krackelera. Idag var läget något bättre men situationen är fortfarande allvarlig. Skrämmande från en liberal horisont är att de liberala partierna är så svaga i hela Europa. Cecilia gjorde en snabb exposé över Europas politiska landskap och konstaterade att de liberala partierna antingen har övergett de liberala värdena (Holland med sina starka liberala traditioner är det mest skrämmande exemplet) eller är små och inte utövar något större inflytande. Det vore, tolkar jag henne, bokstavligen livsfarligt om de nationalistiska och populistiska partierna vinner ytterligare terräng på de liberala partiernas bekostnad.

Detta var, som sagt, mitt första landsmöte. Jag var inte uppe i talarstolen då jag såg det här som ett tillfälle att lära mig reglerna och koderna. Om jag får förtroendet att åka igen om två år lovar jag att både skriva motioner och strida för dem.

lördag 8 oktober 2011

Insändare publicerad

Fick idag en insändare (som var ett svar på ett inlägg den 6/10) publicerad i ekuriren. Se nedan.


Nichlas Berger ställer i ekuriren 6/10, med anledning av den beslutade omorganisationen av grundskolorna i Strängnäs stad en rad frågor, som jag här vill besvara.

Arbetet med lokalanpassningar på Paulinska är inte endast ett resultat av den beslutade omorganisationen. Arbetet med lokalanpassningar på Paulinska pågår vidare i flera etapper. Den första etappen, med personalrum och nyetablering av studion är avslutad. Nästa etapp, elevcafé mm i skolans entré startar i dagarna. Parallellt med genomförandet av etapp 2 sker programarbete enligt tidigare beställningar av bl.a. NO-salar, salar för textilslöjd och musik, liksom rum för vaktmästare och lokalvårdare. 
De ytterligare anpassningar av lärandemiljöerna, framförallt utemiljön och inomhusmiljön i hus E och F finansieras i kostnadskalkylen till största delen av befintlig underhållsbudget. Totalt uppgår investeringskostnaden för de anpassningar som görs och som bekostas av utbildningskontoret till 3 660 000 kronor i de kalkyler som kontoret och fastighetsbolaget arbetar med. 

Utbildningskontoret samlar regelbundet en arbetsgrupp med representanter från olika skolor för att se över riktlinjerna för skolskjuts i kommunen. Med anledning av nämndens beslut den 20 september har gruppen i höstens översyn fått i uppdrag att se över hur ändrade avståndsbedömningar påverkar elevgrupper i olika områden. Vidare har gruppen fått i uppdrag att justera skolornas basområden och andra detaljer i skolornas hantering av skolskjutsar. Gruppens översyn ska leda fram till ett beslutsunderlag som planeras lyftas i nämnden i december, för att ge alla förutsättningar för det kommande skolvalet.

Utbildningskontoret har en dialog med Teknik- och servicekontoret för att hitta lösningar vid de kritiska punkter längs gång- och cykelvägar som hittills identifierats i samtal med elever och föräldrar.

Rektorer och lärare arbetar för tillfället intensivt tillsammans med elever för att genomföra förändringen i etapper som är trygga och kloka. De samtal som förs, till exempel på Paulinska skolan och på Vasaskolan, inkluderar naturligtvis också fritidshemsverksamheten för de elever som går i årskurs 4 och 5.

Elever som efter årskurs 5 lämnar Fogdö och Härad erbjuds plats på sin basskola Karinslund. Elever som lämnar efter årskurs 5 i Länna erbjuds plats på Åkerskolan. I samtliga fall är det avlämnande och mottagande skolors ansvar att se till att denna övergång sker på ett tryggt och klokt sätt.

Den uppkomna situationen på Stallarholmsskolan rör en enskild skolas organisation och budget. Nichlas Berger har dock uppfattat den övergripande signalen korrekt: vi vill från den politiska majoriteten satsa mer på lärare och mindre på nya lokaler.


Fredrik Lundgren (fp)
Ordförande Barn- och utbildningsnämnden

fredag 7 oktober 2011

Lean del 2

En bärande tanke när man arbetar med Lean är att man ska försöka göra sin verksamhet, sina flöden och sina processer så tydliga som möjligt. Det går under den fina etiketten "visualisering". I Södertälje fick vi se ett exempel på detta när två skolledare från Wasaskolan visade hur de arbetat med ett arbetslag. Arbetslagets fick på en tavla skriva upp sina ämnen på ena axeln och elevernas namn (kodade) på den andra axeln. Sedan skulle varje ämneslärare bedöma varje elev genom att sätta grön, gul eller röd färg i den aktuella rutan. Grön färg betydde att eleven bedömdes klara målen i ämnet. Med gul färg markerades en varning men där man bedömdes kunna hantera situationen i arbetslaget. Med röd färg talade man om att det behövdes extern hjälp (skolhälsovård, speciallärare, extra resurser eller liknande) för att kunna hjälpa eleven till ett Godkänt resultat. När matrisen sedan var färdig fick mentorn en mycket tydlig bild över sina 14-15 elever. Var fanns behov av insatser? För ämneslärarna blev det också tydligt vilka ämnen som hade många gula och röda markeringar och där en närmare analys krävdes. Särskilt intressant och utmanande blir det förstås om det finns många röda och gula markeringar i t ex kemi men inte i fysik. Vad kan den skillnaden bero på? Här hoppas man att professionella lärare kan föra ett professionellt samtal med varandra och framför allt våga berätta om både sina egna svagheter men också styrkor. I nästa steg börjar man då ge konkreta tips till varandra hur man hanterar olika klasser och kommer till slut ner på ren individnivå. "På det här sättet har jag funnit att Kalle faktiskt fokuserar riktigt bra på sina uppgifter" etc.

Visualiseringen är säkert ett bra hjälpmedel men det stora arbetet börjar ju när man väl är har illustrerat läget. En vaken mentor har förstås redan klart för sig hur det går för varje elev men det kan kanske ändå finnas en poäng med när det blir så här tydligt. Pröva gärna det här ute på våra skolor!

torsdag 6 oktober 2011

Lean del 1

Har varit två dagar på konferens om Lean som ju kan beskrivas som allt ifrån en modell för verksamhetsutveckling till en filosofi med nästan existentiella dimensioner. Jag lutar, efter dessa dagar, mest åt det första och detta mycket tack vare föredraget av Scanias VD Leif Östling som på ett lysande sätt beskrev Scanias leanresa.

Grundläggande för arbetet med Lean är att organisationen har en värdegrund att stå på. Den behöver egentligen inte vara så komplicerad men den måste sitta i varje medarbetares ryggmärg. På Scania är den uppbyggd av tre teman:
1) Kunden i fokus
2) Respekt för individen
3) Upptäck och eliminera slöseri

Dessa tre teman ska genomsyra varje del av arbetet på Scania. Man måste alltid hålla i minnet varför företaget finns och varför man arbetar där: det finns kunder, existerande och potentiella, som köpt eller ska köpa våra lastbilar och bussar. Det är för att tillverka högkvalitativa fordon som ger stor kundnytta som vi går till jobbet. Organisationen har inget självändamål. Detta tankesätt är överförbart till andra verksamheter, privata såväl som offentliga. Vi finns även i den kommunala sektorn till för våra brukare och våra medborgare. Det måste alltid hållas i minnet. Ett sjukhus finns till för att trösta, lindra och bota patienter. Inte av något annat skäl.

Temat "Respekt för individen" uppfattar jag som att Scania vill lyckas med "Kunden i fokus" utan att den enskilde medarbetaren upplever sig utnyttjad eller exploaterad. Man ska inte uppnå kundnytta och ett positivt ekonomiskt resultat på bekostnad av medarbetarna, utan med hjälp av medarbetarna. Detta är en mycket sympatisk tanke och det fina är att den verkar visa sig i praktisk handling. När något går fel (vilket det dagligen gör i en så komplex verksamhet som Scania bedriver) letar man inte syndabockar utan försöker se hur man kan förbättra processen för att felet inte ska återupprepas. Scania visade 2008 på ett annat tydligt sätt att man menar allvar med uttrycket "Respekt för individen". När många andra företag, på grund av den akuta finanskrisen som slog mot industrin, valde att skära ner sin personalstyrka gick Scania ner på fyradagarsvecka och fortbildade personalen den femte dagen. Mycket imponerande och långsiktigt!

Det tredje temat i värdegrunden är "Upptäck och eliminera slöseri". Exempel på slöseri kan vara:
1) Väntetid
2) Onödiga rörelser eller förflyttningar
3) Lager
4) Överproduktion
5) Transporter
6) Outnyttjad kompetens

Här finns säkert också mycket att lära för oss i den kommunla sektorn. Jag är övertygad om att varje verksamhet, vid en närmare granskning, kan hitta exempel på slöseri som med ganska enkla medel skulle kunna elimineras.

Centralt i Lean är att det är den tid som används för att tillföra kundvärde som egentligen är den enda viktiga. Om man granskar en arbetsplats, vilken som helst, kommer man att upptäcka att det är en allt för liten del av tiden som går åt till just detta: att tillföra värde. Mycket tid går åt till slöseri och en del tid går åt till det som kallas "value added but necessary". Vi kan förstås inte räkna med att all vår tid på arbetet ska användas till kundnytta. Det är ofrånkomligt att en del tid måste få gå till förflyttningar, fika, samtal etc. som inte direkt kan sägas tillföra kundvärde. Poängen är att det, när detta är borträknat, finns mycket slöseri att arbeta bort.

Viktigt i Lean är också att de som leder verksamheten är väl förtrogna med den. Cheferna ska ofta vara ute på golvet och följer devisen, när något inte fungerar, "Gå och se själv". Man ställer den retoriska frågan: "Hur ska någon som inte känner till verksamheten kunna leda den?". Man underkänner alltså helt tanken att man kan leda stora organisationer utan att ha branschkunskap. Man säger också att ju mer du kan detaljerna i flödena, desto bättre kan du arbeta med att bli av med slöseriet.

Scania har hämtat sin inspiration från Toyota som är världsledande på det här området. Att man har lyckats är helt klart då Scania är världens mest lönsamma lastbilstillverkare.

Detta var en mycket inspirerande förmiddag!

lördag 24 september 2011

Minilandsmöte

I mitten av oktober äger Folkpartiets landsmöte rum i Karlstad. Det blir då tre dagar av intensiv politisk debatt. Jag har fått förmånen att vara ett av fem ombud från Sörmland på detta landsmöte. För att förbereda landsmötet träffades ett antal folkpartister idag på Åsa folkhögkola i Sköldinge på ett så kallat minilandsmöte. Vi tog då upp och diskuterade några av de motioner som kommer upp på landsmötet. Vi koncentrerade oss på de fem som länsförbundet i Sörmland ställt sig bakom. Jag kommer här att redovisa två av dem. Den första av dessa handlar om att vi vill att det ska tas fram en plan för hur Folkpartiet på ett trovärdigt sätt ska kunna argumentera för att ta bort inte bara värnskaten, utan hela den statliga inkomstskatten. Vi menar att det på lång sikt är önskvärt att arbetstagare bara betalar kommunalskatt. Detta skulle premiera både studier och extra arbetsinsatser. Den statliga inkomstskatten ger runt 45 miljarder om året. Det är ungefär lika mycket som energiskatterna ger. På sikt är det nödvändigt att vi håller fast vid att en väl fungerande välfärdsstat kräver ett högt totalt skattetryck men vi bör styra bort från skatt på arbete till skatt på konsumtion och miljöstörande verksamhet.

En annan intressant motion handlar om att vi inte vill att det ska få förekomma konfessionella skolor i Sverige. Religion och en offentligt finansierad verksamhet som skolan ska inte blandas ihop på det här sättet, särskilt inte när vi har skolplikt (vilket vi förstås bör ha). Religion är för många människor ett värdefullt inslag i livet men det ska i ett liberalt samhälle ligga hos det civila samhället. Vi tror det är svårt att på en konfessionell skola upprätthålla kravet på att själva undervisningen ska vara icke-konfessionell och sedan får de religiösa inslagen vara frivilliga. Det är inte svårt att föreställa sig det implicita tryck barnen på en sådan skola riskerar att bli utsatta för. Den retoriska frågan "Varför gick inte du på andaktsstunden efter lunch?" är väl för en nioåring inte helt lätt att värja sig emot. Har svårt att tro att det i praktiken går att upprätthålla gränsen mellan icke-konfessionella och konfessionella inslag på en sådan skola. Härav följer att de inte ska vara tillåtna.

Jag ser fram emot landsmötet!

tisdag 20 september 2011

Om konsten att ta ansvar

Har just avslutat läsningen av Ann Heberleins fantastiska bok "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Heberlein menar att det idag pågår en massflykt från ansvar. En massflykt som möjliggjorts och uppmuntrats av ett samhällsklimat där det blivit fult att skuldbelägga och där allt fler betraktar sig som offer - för förtryckande strukturer, dåliga gener eller taskiga uppväxtförhållanden. Men att vara människa, hävdar författaren, innebär inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar, i relation till sina medmänniskor och för vår gemensamma framtid.

Det finns många läsvärda stycken i boken men låt mig citera några rader från början. Vem blir inte intresserad av en bok som i inledningen utmanar på det här sättet:
"Om du tror att du behöver höra att du duger som du är ska du inte läsa den här boken. Jag kommer inte att försäkra dig om att det inte är ditt fel att ditt liv är en katastrof. Inte heller kommer jag att leverera budskap om dina obegränsade möjligheter. Faktum är att jag tror att de här tre myterna om människan, hennes ansvar och hennes möjligheter är direkt skadliga. Jag tror nämligen att de alla, på olika sätt, bidrar till att passivisera människor, göra människor frusterade och beröva människor känslan av att ha makt över det egna livet".

Läs den här boken!

fredag 16 september 2011

De mest utsatta barnen

Har varit på konferens med temat "De mest utsatta barnen" och lyssnat på några intressanta föreläsningar. Det som gjorde mest intryck var att få klart för sig att den enskilt viktigaste faktorn för att ett barn som är placerat i familjehem ska få en bra framtid är att det går bra i skolan. Är det något som är väl belagt i forskningen så är det att skolmisslyckande väsentligt ökar risken för framtida psykosociala problem. Ett stort problem är då att både skolan och fosterföräldrarna tenderar att underskatta barnets begåvning och har pessimistiska förväntningar på barnets skolresultat. Det är alltså viktigt att vi i skolan ger ett systematiskt stöd till alla familjehemsplacerade barn. Det är frågan om inte denna faktor bör ingå i SALSA-pengen. Jag kommer att bevaka detta.

Forskningen säger också att det är viktigt att arbeta med arbetsminnesträning och att påbörja den kognitiva träningen redan innan fosterbarnet börjar skolan. Den förskola som han/hon går på bör ha starka pedagogiska inslag.

Ett mycket gripande föredrag var när vi fick lyssna till den verksamhetsansvarige på Maskrosbarn (maskrosbarn.org). Hon berättade om hur det var att växa upp i en familj där mamma både var alkoholist och mano-depressiv. Reaktionerna både från omgivningen och samhället var ofta påfallande långsamma och uppmaningen var att våga vara lite mer besvärlig/nyfiken/frågande. Statistiken säger att runt fem barn i varje klass har minst en förälder som mår psykiskt dåligt och/eller missbrukar. Organisationen Maskrosbarn tar emot donationer till en verksamhet som jag tycker verkar mycket seriös. Tänk på detta när du själv eller någon annan fyller år!

tisdag 13 september 2011

Kommunal friskola

Var i förra veckan, tillsammans med Kristina Svinhufvud, på studiebesök på Rösjöskolan F-5 i Sollentuna. Rösjöskolan är en kommunal friskola eller, mer korrekt uttryckt, en kommunalt självstyrande skola. Styrelsen består av föräldrar och personal och deras reglemente kan man läsa på Rösjöskolans hemsida (http://www.rosjoskolan.se/). Vi blev på skolan mycket väl mottagna av rektor Mikael Gustafsson som berättade om verksamheten. Man verkar på skolan ha funnit en modell där man kan tillvarata både personalens och föräldrarnas engagemang på ett alldeles utmärkt sätt. Den stora fördelen är att beslutsvägarna blir kortare än på en traditionell kommunal skola. Härigenom ökar också både personalens och föräldrarnas engagemang i "sin" skola. Det sker förstås hela tiden en diskussion kring gränsdragningen mellan kommunen och skolan. Hur mycket (städ, mat, vaktmästare, fastigheter, upphandlingar etc.) ska den kommunalt självstyrande skolan vara tvungen att anpassa sig till? Hur stora frihetsgrader ska de själva ha? Dessa frågor kan nog inte avgöras en gång för alla utan måste ständigt prövas. Det var, hur som helst, mycket intressant att lära sig mer om detta huvudmannaskap och kanske kan det inspirera oss i Strängnäs till ett försök i denna riktning.

söndag 11 september 2011

Essungas framgångar

2007 tillhörde Essunga kommun landets sämsta skolkommuner. Man insåg att situationen var ohållbar och bestämde sig för att vända trenden och ställde upp det ambitiösa målet att 2010:
1) skall alla elever i år 9 nå minst betyget godkänd i alla ämnen
2) skall alla elever i år 9 vara behöriga till gymnasiet
3) skall alla elever i år 3 och 5 nå de nationella målen

De lyckades med detta kan jag redan nu avslöja. Innan jag går igenom vad de gjorde är det viktigt att notera att de gjorde denna resa på egen hand. De tog inte in några konsulter. De hade dessutom ett svårt utgångsläge då föräldrarnas utbildningsbakgrund i Essunga är mycket låg. Till detta kom en stor andel elever med funktionsnedsättningar, särskilt autism. Många barn var också fosterhemsplacerade. Dessutom gjordes hela omdaningen utan några extra resurser. Detta är kanske det mest imponerande av allt.

Det första de gjorde var att konstatera att de hade bra lärare, bra lokaler och hyfsat med resurser. Ändå gick det inte bra om man såg till elevernas kunskapsutveckling. Här följer några av de faktorer som jag tog mest intryck av och som jag tror förklarar en del av framgången:
1) Kunskapsfokusering. Man insåg att man inte kunde bli bäst på allt (it, jämställdhetsplaner, värdegrunder etc.) utan sa att det var elevernas kunskapsutveckling som man skulle bli bäst på.

2) Man slog fast att elevens framgång är skolans ansvar. Utvärdera inte i första hand eleven utan skolans insats. Alla ska lyckas i klassrummet. "Alla elever är allas elever" blev ett mantra som upprepades.

3) Höga förväntningar på både lärare och elever.

4) Inkludering. Från att plocka ut elever som inte fungerar till att plocka in de extra resurser man hade. Detta betyder ofta två lärare i klassrummet. En stor vinst av detta är att lärarna börjar föra professionella samtal om sina lektionsinsatser. Läraryrket har traditionellt varit ett enmansjobb men här, där man är två i klassrummet, kan man få direkt feedback på det man gjort bra och på det som kan förbättras. Detta förutsätter tilltro och förtroendefulla relationer mellan lärarna. Det är inte fel att ställa frågan: Varför fungerar den här eleven hos dig men inte hos mig? På lärarrummet började man intensivt prata om elever och pedagogiska frågor. Ett särskilt rum avsattes för den som inte ville prata pedagogik. Utgångspunkten var att alla ville detta.


5) Det fanns en tydlig handlingsplan för varje elev som riskerade att inte klara målen.

6) Det fanns ett tydligt och pedagogiskt inriktat ledarskap som hela tiden satte kunskapsuppdraget i centrum. Man såg till att budget och bokföring hanterades av en ekonom.

7) Priser. Man började ha aulasamlingar där man delade ut priser/diplom till elever som gjort goda insatser i ett ämne. Till en början var det lite trögt då det fanns en hel del elever som tyckte det var tufft att inte vara duktig och skröt med att de inte hade ett rätt på provet etc. Efter ett tag släppte dock denna mentalitet. Idag uppfattas skolan på ett helt annat sätt som viktig.

8) Screening/Tester. Man drog sig inte för att testa eleverna för att få reda på var de befann sig kunskapsmässigt. Dessa tester har olika namn: Bornholmsmodellen, DLS etc. Testerna mäter läsförståelse, ordförståelse, rättstavning. taluppfattning etc.

9) Startblock. Varje lektion har samma struktur där det på tavlan finns angivet en lättare uppgift att börja med. Det finns sedan tydligt skrivet vad som ska göras därefter och vad målet med lektionen är.

10) Forskningsanknytning. Lärarna fick i uppgift att läsa ett antal böcker och forskarrapoorter som de sedan skrev sammanfattningar på och diskuterade vid särskilda seminariet. På så sätt stärktes det pedagogiska samtalet som jag beskrev i punkt 4).

11) Läxhjälp. Varje vecka erbjöds läxhjälp, inte bara för de som riskerde att inte nå målen utan för alla. Ville du ha vidare utmaningar skulle du få det.

12) Elevens val. Man uppmuntrade elever att på Elevens val välja Ämnesteoretisk fördjupning vilket många gjorde.

13) Lovskola. På alla lov (sommar, höst, vinter, februari och påsk) erbjöds lovksola.

Det går förstås inte att direkt översätta ett recept från en kommun till en annan men jag tror att det finns många nyttiga russin att plocka ur "Essungakakan".

lördag 10 september 2011

Insändare publicerad

Jag fick idag in svaret på ledaren i ekuriren.

Svar på ledare i ekuriren 110907

Vilka berörs av det kommande beslutet kring en omorganisation av grundskolan i Strängnäs stad?  Vid första anblicken kan det se ut som om det endast är elever och föräldrar på Finningeskolan, Vasaskolan, Tosterö skola, Karinslundsskolan och Paulinska skolan. Vad händer då t ex om vi beslutar oss för, vilket framkommit som en konsekvens av ett förslag från ett parti, att bygga ut Finningeskolan? Vi ökar då, i ett läge när hyreskostnaderna per grundskoleelev redan är anmärkningsvärt höga, ytterligare hyresandelen på elevpengen och tränger ut nödvändiga satsningar på lärarna. Vi sätter oss alltså i ett läge där vi får ännu svårare att höja lärartätheten. På grund av elevpengssystemets konstruktion drabbar detta alla (!) kommunala skolor.  Samtidigt höjs elevpengen per automatik till de fristående skolorna vilka, utan att ha utökat sin lokalkostym, får ytterligare  resurser. Vi ser från majoritetens sida att de fristående skolorna är ett värdefullt inslag i skolutbudet i kommunen men vi vill att förutsättningarna ska vara så lika som möjligt mellan olika huvudmän. Vad jag vill visa med det här exemplet är att många fler är berörda av det här beslutet än man först kan tro. Detta är inte lätt att se men i den representativa demokratin har vi en ”yrkesgrupp” som ska kunna identifiera denna komplexitet, göra de nödvändiga avvägningarna och sedan ta ett långsiktigt ansvar. Vi kallar dem politiker eller förtroendevalda.

 Vi fick i nämnden information om den föreslagna omorganisationen den 17 maj och har sedan genom våra partier hanterat frågan på ett sedvanligt interndemokratiskt sätt. Själv har jag dessutom i denna fråga deltagit på ett områdesstyrelsemöte Aspö/Tosterö i juni, besvarat mejl och pratat med berörda som tagit kontakt.

Hur utbildningskontoret har informerat och samrått om förslaget finns beskrivet på kommunens webbplats, tillsammans med svaren på andra frågor kring processen.  Vi ser dock nu att den informationsinsats som hittills genomfört behöver förstärkas och kompletteras.

Om beslutet tas i september kommer därför skolorna få i uppdrag att arrangera skolvisa möten med elever, föräldrar och personal – med fokus på såväl information som dialog.

Det förslag till beslut som nämnden ska ta ställning till den 20 september har, efter de synpunkter som framkommit, utökats med två tillägg. Vi vill för det första från nämndens sida säkerställa att omdaningen av både den inre och yttre miljön på Paulinska skolan går enligt de anvisade intentionerna. För det andra vill vi utreda skolskjutsarna och se vilka konsekvenser ett mer ”tillåtande” system skulle medföra.

Fredrik Lundgren (fp)
Ordförande i Barn- och utbildningsnämnden Strängnäs

tisdag 30 augusti 2011

Zygmunt Bauman

En av världens mest skarptänkta sociologer är den polske drygt 80-årige Zygmunt Bauman. Han har kanske bättre än någon annan fångat modernitetens väsen och framför allt dess baksidor. Framstegen på det teknologiska området är brutalt tydliga. Vi kan kommunicera snabare och lättare.Vi kan resa fortare och längre.Vi kan bota allt fler sjukdomar.Vi kan skydda oss mot faror på ett bättre sätt än någonsin tidigare. Den här listan kan göras lång. Även vad gäller våra värderingar och normer tycker jag att vi kan se en tydlig progression. Det är mindre än 100 år sedan kvinnan fick rösträtt, det var tidigare kutym att slå barn när de felat, en kvinna kunde per definition inte våldtas inom äktenskapet, homosexualitet var ett brott, handikappade skulle stoppas undan, vissa människor ansågs ha ett blått blod och var mer värda än andra etc. Även denna lista kan göras lång. Jag tror inte Bauman förnekar dessa framsteg men han gör oss uppmärksamma på modernitetens baksidor. I DN i förra veckan intervjuas han av Maciej Zaremba. Då låter det i ett stycke så här:
"Han har spårat de sidor av moderniteten och upplysningen som korrumperar sin egen värdegrund. De visade sig vara många. Rationaliteten dödar medkänslan, toleransen föder likgiltighet och isolering, tekniken som skulle ha tyglat naturen utarmar den på kuppen, konsumtionen som skulle ha varit ett medel till bättre liv har tagit över och blivit till ett mål."

Tänkvärt, eller hur?

lördag 20 augusti 2011

Konsten att vara människa

Det avslutande citatet från Rosenbergs bok vill jag ta från den del av boken där han diskuterar vad det innebär att vara en levnadskonstnär. Han beskriver hur han beundrar dem och menar att han själv ligger långt ifrån idelaet. Vad utmärker då en levnadskonstnär? Ja, en viktig dimension är det här med att vara optimistisk eller pessimistisk. Hur hanterar en levnadskonstnär detta spänningsfält? Så här skriver författaren på s. 187-88:
"Levnadskonst har inte med optimism att göra, inte heller med pessimism. En levnadskonstnär måste kunna vara både optimistisk och pessimistisk, själva konsten består i att veta när man kan och bör vara vad. Människan kan och bör vara optimistisk om sådant som ligger i hennes förmåga att påverka, ja, även när oddsen för optimism är dåliga, eftersom optimism föder föreställningar och handlingar som kan göra verklighet av en aldrig så liten möjlighet. Vi kan vara optimistiska om vår personliga förmåga att övervinna en svår sorg eller en svår sjukdom eller en ekonomisk kris.Vi kan också vara optimistiska om vår kollektiva förmåga att utveckla nya kunskaper och erfarenheter, möta nya sociala och politiska utmaningar, uppfinna nya tekniska hjälpmedel, lösa nya miljöproblem och undvika självförvållade risker.
Vi kan däremot inte vara optimistiska om det ofrånkomliga. Vi kan inte vara optimistiska om åldrandet och döden.Vi kan inte vara optimistiska om vårt beroende av andra människor. Vi kan inte vara optimistiska om livets bräcklighet. Vi kan inte vara optimistiska om det som redan har varit och det som vi inte kan förutse. Vi kan inte vara optimisitska om jordens gång och årstidernas växling och ekosfärens konstanter och solens framtida utslocknande. Sådan optimism är inte optimism utan bortträngning eller dumhet. I sådana sammanhang kan det till och med vara rätt att vara pessimistisk eller åtminstone utgå från att optimismen har sina gränser. Att vara levnadskonstnär är att kunna se både lockelsen och tragedin i att leva med vissheten om det ofrånkomliga och ovissheten om det orförutsägbara."

fredag 19 augusti 2011

Plikten och profiten del 6

När det offentliga gör en upphandling är det viktigt att kunna precisera vad det är man vill köpa. Kommunerna blir, tror jag, allt bättre på att formulera förfrågningsunderlag och sedan ta ställning till offerter men vissa verksamheter är så komplexa att det är svårt att formulera ett distinkt underlag för vad det är man vill upphandla. Delar av vården har den här karaktären. Rosenberg uppmärksammar detta på följande sätt (s. 134-35):

"I omsorgens verksamheter är förpliktelsen svårare att gömma eftersom omsorg inte så lätt låter sig kläs ut till en produkt. Det är lättare i den aktua vårdens verksamheter. Väl defineerade kirurgiska ingrepp, avgränsade medicinska terapier och behandlingen av somatiska sjukdomar som tydligt låter sig infogas i vad som på vårdekonomispråket kallas 'diagnosrelaterade grupper' (DRG) kan relativt enkelt omvandlas till avgränsade vårdprodukter som låter sig kostnadsberäknas, konkurrensutsättas och effektiviseras. Den som genomför två lyckade hjärtbyten på en dag är onekligen effektivare än den som bara genomför ett. Allt detta förutsätter naturligtvis att detta är vad vård huvudsakligen handlar om, vilket är det grundläggande felet med alla försök att förvandla vård av människor från en verksamhet driven av plikt till en verksamhet driven av profit. Det mesta av det vi kallar vård och det som vi människor huvudsakligen förväntar oss av det vi kallar vård går inte att definiera i termer av vårdprodukter och kommer aldrig att kunna inlemmas i aldrig så finkalibrerade diagnosrelaterade grupper, eftersom människans svaghet tar sig oberäkneliga uttryck, av vilka de flesta fordrar lika stora doser medmänsklig omsorg och inlevelse som medicinsk vård och behandling."

tisdag 16 augusti 2011

Plikten och profiten del 5

Är det någon skillnad på om ett sjukhem eller en skola drivs av ett vinstintresse eller av en drivkraft som enbart handlar om att man har en idé om hur det bästa sjukhemmet eller den bästa skolan ska vara uppbyggd och organiserad? Skillnaden på non-profit och profit kan verka hårfin men är fundamental. Författaren skriver så här på s. 126:
"Skolor kan och bör drivas utifrån en mångfald av idéer och föreställningar om vad som är en god fostran av barn eftersom människors syn på vad en god fostran är och bör vara skiljer sig, men de kan inte drivas av förväntningar om vinst eftersom fostran av barn måste drivas av plikt. En skola kan läggas ner eller gå i konkurs. Det kan inte en samhällelig institution för fostran av barn. Läggs den ner i en form måste den återuppstå i en annan."

måndag 15 augusti 2011

Plikten och profiten del 4

I mitten av boken diskuterar författaren vad det betytt att skolan givits/tagit ett allt större ansvar för att fostra våra barn. Som vi vet har varje samhälle i alla tider haft pliktdrivna institutioner för att fostra sina barn till vuxna samhällsmedlemmar. I Sverige sammanfaller skolpliktens införande 1842 med landets omvandling till en modern nationalstat med dess växande krav på invånarnas förmåga att anamma, anpassa och föra vidare gemensamma föreställningar och värderingar. Till en början var skolan den självklarara "fostraren" av barnen utanför hemmet men nu har skolan konkurrens av andra "fostrare". Dessa finns på marknaden och i medierna och de fostrar, i eget intresse, våra barn att lita mindre på samhället och mer på sig själva och dem. Till synes med viss rätt skriver Rosenberg "eftersom de samhällsinstitutioner som barn i första hand måste lita på för sin fostran, familjen och skolan, har fått allt svårare att leva upp till förtroendet. Men ändå i grunden fel, eftersom ett samhälle som inte förmår fostra sina barn inte heller förmår upprätthålla sin specifika väv av förpliktelser." (s.123-24)

Slutsatsen blir enligt författaren att:
"Ett samhälle som avsvurit sig sin auktoritet (därför att det i praktiken förlorat den) eller gjort alla till auktoriteter har berövat sig själv förmågan att fostra. Fostran förutsätter auktoritet. Auktoritet är inte detsamma som auktoritär. Den som har auktoritet är en förebild, en vägledare, en förmedlare av kunskaper och erfarenheter. Auktoritär blir i regel den som saknar auktoritet.  Varje samhälle bygger på att vuxna förmår vara auktoriteter i förhållande till sina barn, lärare i förhållande till sina elever, erfarna människor i förhållande till oerfarna. Med auktoritet följer ansvar.
Människan börjar sitt liv utan auktoritet och utan ansvar. Barn är vuxnas ansvar. De är beroende av vuxnas auktoritet för att få en egen auktoritet. Sviker dem de vuxnas auktoritet söker de andra auktoriteter. Det auktoritetslösa samhället är i regel ett förstadium till det auktoritära.
Det andra självbedrägeriet, som hör samman med det första, är att betrakta fostran av barn som en produkt på marknaden." (s.124-25)

söndag 14 augusti 2011

Plikten och profiten del 3

Det sjukhem som författarens svärfar låg döende på ägdes av ett vinstdrivande företag vid namn Carema. Rosenberg intresserar sig för varför Carema givit sig in på den här "marknaden" och när han på s. 70 resonerar kring detta låter det så här:
"På frågan vad som driver Carema att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa (också på den internationella marknaden) svarar inte årsberättelsen från 1999 direkt. Den svarar att Caremas 'verksamhetsidé är att skapa mer och bättre vård för knappa resurser genom att tillfredsställa såväl patienter, boende och anhöriga som beställare och medarbetare', men verksamhetsidé är inte riktigt samma sak som drivkraft. Drivkraft är starkare. Ordet drivkraft förekommer bara en gång i årsberättelsen och då i följande mening: 'Det är vår övertygelse att ett positivt ekonomiskt resultat är en viktig drivkraft för utveckling och ett kvitto på en sund verksamhet.'
Jag är mera intresserad av drivkraften än verksamhetsidén. Jag är intresserad av att veta vad som ska driva oss att ge vård och omsorg åt gamla och hjälplösa i den händelsen att 'ett positivt ekonomiskt resultat' inte kan förenas med uppgiften att ge den vård och omsorg som vi alla själva skulle vilja ge - och få. Om det helt enkelt visar sig att den uppgiften inte är lönsam och kanske inte heller kan bli det. Jag är intresserad av att veta vad som i så fall driver oss att ändå få den gjord."

Jag tror att författaren här är något mycket viktigt på spåren. Vissa verksamheter kan vi utan att ta anstöt tänka oss har vinst som överordnad drivkraft. Försäljning av bilar, försäkringar, kläder etc. är exempel på sådana. Att de som ger våra sjuka och gamla vård och omsorg eller att de som ger våra barn utbildning skulle ha vinst som överordnad drivkraft är något helt annat. Dessa verksamheter är så centrala för ett samhälles fortlevnad att vi inte kan vara dem förutan. Vi måste alltså tillhandahålla dem, oavsett om det finns en marknad där en vinst kan uppstå eller inte. Jag tror också att de flesta av oss vill att den grundläggande drivkraften för dem som tillhandahåller dessa tjänster ska vara omsorg om barn, sjuka och gamla. Om drivkraften är någon annan riskerar verksamheten att till slut förvridas på ett sätt som gör att mycket grundläggande mänskliga och samhälleliga värden äventyras.

fredag 12 augusti 2011

Plikten och profiten del 2

Jag citerade igår ett avsnitt i boken där Rosenberg reflekterade över vad som drev den unge vårdaren att hålla hans döende svärfar i handen. Några sidor senare fortsätter att han fundera över detta att vi fört över uppgifter från familjen/den lilla världen till professionella institutioner och vad det betyder. Då låter det så här på s. 56-57:

"Vi har med tiden överlåtit allt mer av det som måste göras för våra gamla och hjälplösa på (och med tiden för oss själva) på en professionell yrkeskår av ställföreträdande medmänniskor som vi räknar med ska tillhandahålla den omsorg och den kärlek som vi själva skulle vilja ge om vi som regel inte hade till uppgift att göra något annat. Men det är inte utan vidare möjligt att överlåta det vi själva skulle vilja göra på någon annan. Den omsorg som ett professionellt vårdföretag (offentligfinansierat eller privat) kan kontrakteras att leverera och den omsorg som vårt samvete bjuder oss att ge är inte alltid samma sak. Det ena bygger på en opersonlig överenskommelse (där gränserna för åtagandet sätts av kontraktets villkor), det andra på en personlig förpliktelse (vars gränser sätts av vår inlärda, uppövade och med tiden undermedvetna känsla för vad som ovillkorligen måste göras). Den opersonliga överenskommelsen bygger förvisso på den personliga förpliktelsen. Vi förväntar oss att de som genom kontrakt eller offentligt uppdrag åtar sig att ge vård och omsorg åt våra gamla och hjälplösa ska fullgöra den förpliktelse som ligger i botten av åtagandet. När vi märker att åtagandet inte täcker förpliktelserna söker vi först gärna efter tekniska eller organisatoriska brister och efterlyser 'ökad kompetens' hos de professionella vårdgivarna. Men den kompetens som är svårast att öka är inte av teknisk eller ekonomisk eller organisatorisk natur."