"Lägg inte allt i knät på skolan". Så lyder rubriken på en utmärkt krönika som P J Anders Linder skrev i SvD i början av december. Linder konstaterar inledningsvis något som alla sansade utbildningspolitiker borde kunna ställa upp på. Den borgerliga regeringen har genomfört en rad välbehövliga skolreformer som syftat till bättre arbetsro och förbättrade resultat. Det har handlat om ny lärarutbildning, nytt betygssystem, ny skollag och meritpoäng för bildningsämnen på gymnasiet. Genomslaget för dessa reformer, med undantag för meritpoängen som infördes under första mandatperioden , har ännu inte kunnat avläsas. Betänk då att reformerna genomförts under 2010 och 2011.
Vad Linder vill sätta fingret på är hur stort genomslaget för skolreformer kan bli ett samhälle som i övrigt har en så tillbakalutad syn på kunskap som vi har i Sverige. Betänk att en 18-åring har tillbringat ungefär 10 procent av sitt liv i skolan. Vilken inställning det finns till utbildning och lärande under de övriga 90 procent kommer att vara helt avgörande. Om kulturen i övrigt glorifierar kändisar som knappt kan läsa, ja då får skolan ett mycket svårare uppdrag. Det finns något paradoxalt i att det i en tid då vi mer än någonsin talar om kunskapssamhället och att Sveriges möjligheter ligger i produkter och tjänster med ett stort kunskapsinnehåll, i en sådan tid har vi ofta idoler som inte alls är särskilt bildade eller utbildade. Vi får alltid höra budskapet om utbildning som lösning på alla problem men begreppet har inflaterats och vi står inför följande, väl sammanfattat av Per Sonnerby på Expertgruppen i offentlig ekonomi: "Allt fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år".
Vi behöver få momentum i en bred svensk (ut)bildningsrörelse för att beslutade skolreformer ska få avsedd effekt. Låt oss börja nu!
