Professorn i kognitiv neurovetenskap Torkel Klingberg har skrivit en mycket läsvärd bok med ovanstående titel. Torkel vill föra samman insikterna från neurovetenskapen med pedagogiken i våra skolor. Han menar att det här finns ett alldeles för stort gap och det är nu hög tid att vi skapar en skola som bygger på de forskningsrön kring hjärnan som neurovetarna förser oss med.
Arbetsminnet är den del av hjärnans funktion som Torkel är allra mest intresserad av. Det visar sig att de resultat som barn presterar på arbetsminnestester är starkt associerat till hur de presterar i matematik och läsförståelse. Det visar sig ocså att barn med ADHD har ett svagare arbetsminne. Dessa barn har både svårt att följa instruktioner och presterar dåligt i matematik och läsförståelse. Lärarna beskriver ofta dessa barn som okoncentrerade och att de inte lyssnar på vad läraren säger. Torkel föreslår för dessa barn ett antal strategier som inlärningsmässigt kan underlätta för dem. Det handlar bl a om att ge kortare instruktioner och att använda yttre hjälpmedel som lappar eller bilder. En annan viktig komponent är att minska mängden distraktioner, exempelvis genom att använda hörlurar eller skärmar kring skolbänken. Kärnan i pedagogiken är alltså att minska kraven på arbetsminnet. Det fina är dock att det finns sätt att öka arbetsminnet genom träning. Sådana tekniker redovisas också i boken.
Torkel visar hur hjärnan utvecklas och vilka delar av hjärnan som ansvarar för vilka förmågor. Genom att studera hur skador på olika delar av hjärnan påverkar indivdens kognitiva förmågor kan man få en mycket bra bild av funktionerna i de olika delarna. Genom sättet hjärnan mognar kan man också förstå varför många ungdomar är så riskbenägna. Flera studier ger belägg för att hjärnans belöningssystem faktiskt fungerar annorlunda hos tonåringar.
För barn som lider av dyskalkyli ger boken exempel på träningsprogram som kan användas. "The Number Race" är gratis att ladda ned från organisationens Unicogs hemsida. Kärnan i programmet är att träna på taljämförelse, en uppgift som aktiverar intraparietala cortex och som personer med dyskalkyli har stora problem med. Uppgifterna görs svårare genom att minska avståndet mellan de tal som ska jämföras.
Torkel visar att dyslexiproblem är ärftliga och kan kopplas till specifika gener och hjärnområden. Detta betyder inte att man inte kan göra något åt läs- och skrivproblem. Träning som inriktas på att förbättra uppfattningen av ljudenheter och kopplingen till bokstäver gör att barn med dyslexi kan kompensera sina svårigheter, även om det riktiga flytet i läsning kanske aldrig infinner sig. En framgångsrik modell i detta arbete är Bornholmsmodellen som bl a används här i Strängnäs. Den går ut på att barn tränar på att skilja mellan olika ljud, bland annat genom lek med rim och ramsor.
Genom studier av rumänska barnhemsbarn kan man visa på hur viktig perioden mellan 6 och 24 månader är för ett barns kognitiva utveckling. Det behövs en stimulerande miljö men det behövs också kontakt med föräldrar. I djurstudier av tidig uppväxtmiljö har man kunnat se effekterna på hjärnans utveckling. Förenklat kan man säga att ju mer omhändertagande råttmammorna var, desto bättre presterade barnen senare i livet på tester som mätte inlärningsförmåga och långtidsminne. Ett stort omhändertagande påverkade även barnens stresstålighet på ett positivt sätt.
Ett sista intressant område som utforskas i boken är sambandet mellan fysisk träning och skolresultat. Det går enkelt att visa att konditionsträning leder till ökad aktivitet både i frontalloben och parietalloben. Man ser även att hjärnbarken faktiskt växer av konditionsträning. Detta går sedan att översätta i förbättrade kognitiva funktioner. En skola i USA har låtit utrusta eleverna med pulsklockor och ser sedan till att de dagligen anstränger sig så att de når 80% av sin maxpuls och ligger på den nivån ett tag. Notera alltså att det är konditionsträning som gäller. Styrketräning, smidighetsträning etc. kan vara bra av en rad andra skäl men för att förbättra den kognitiva förmågan och minska stress, oro och depression är det konditionskrävande aktiviteter som gäller. Det vore förnämligt om timplanen för grundskolan och gymnasiet ändrades så att idrott fick mer utrymme. Det är också viktigt att den skolidrott som trots allt bedrivs idag inte blir för teoretisk utan att eleverna verkligen får röra på sig, får upp pulsen och blir svettiga.
Som ni märker är detta en mycket läsvärd bok. Förhoppningsvis läser många lärare och skolledare den och drar slutsatser kring hur deras lärandevardag ytterligare kan förbättras.
