I nummer 2 av SKL:s tidning Dagens Samhälle kan vi läsa en artikel med rubriken "Lokaler tar alltmer av skolans pengar". I var tredje kommun i landet har det sett ut så de senaste åren. Under perioden 2006-2011 ökade den del av skolpengen som går till lokaler i 140 kommuner. Hur kommer Strängnäs ut i redovisningen? Tyvärr på en mycket vanhedrande trettondeplats. Under de aktuella åren har lokaldelen av skolpengen ökat med 7% samtidigt som undervisningsdelen minskat med lika mycket. Det är förstås mycket allvarligt och en utveckling som måste brytas. Skolans viktigaste resurs är inte dess lokaler utan dess lärare. Har vi många kompetenta och väl motiverade lärare på plats finns den grundläggande förutsättningen för att vi ska kunna höja kunskapsresultaten.
Den organisationsförändring vi beslutade om i september 2011 syftade just till att styra mer resurser till lärare och mindre till lokaler. Vi såg det som nödvändigt att bryta den utveckling som pågått i Strängnäs under hela 2000-talet. Våra grundskolor hade tappat var tredje elev till fristående skolor samtidigt som inte en enda kommunal skola lades ned (Karinslundsskolan lades i malpåse under en kortare tid). Detta gjorde att vårt lokalutnyttjande var anmärkningsvärt lågt. Följden blev höga hyror per elev samtidigt som de fristående alternativen blev överkompenserade då de skulle erhålla samma hyra per elev som vi gav till de kommunala grundskolorna. En i längden ohållbar situation hade uppstått och vi såg det som helt oansvarigt att bygga nya skollokaler.
Nu måste vi fortsätta att arbeta med hur vi utnyttjar våra (skol)lokaler på bästa sätt. Vi måste våga pröva att låta andra kommunala verksamheter komma in i våra lokaler på sätt som liknar hemtjänstens placering på Paulinska skolan. Det är vår skyldighet att försöka ta tillvara alla de koncernfördelar som vår kommunala organisation har möjlighet att utverka.
fredag 25 januari 2013
söndag 20 januari 2013
Lägg inte allt i knät på skolan
"Lägg inte allt i knät på skolan". Så lyder rubriken på en utmärkt krönika som P J Anders Linder skrev i SvD i början av december. Linder konstaterar inledningsvis något som alla sansade utbildningspolitiker borde kunna ställa upp på. Den borgerliga regeringen har genomfört en rad välbehövliga skolreformer som syftat till bättre arbetsro och förbättrade resultat. Det har handlat om ny lärarutbildning, nytt betygssystem, ny skollag och meritpoäng för bildningsämnen på gymnasiet. Genomslaget för dessa reformer, med undantag för meritpoängen som infördes under första mandatperioden , har ännu inte kunnat avläsas. Betänk då att reformerna genomförts under 2010 och 2011.
Vad Linder vill sätta fingret på är hur stort genomslaget för skolreformer kan bli ett samhälle som i övrigt har en så tillbakalutad syn på kunskap som vi har i Sverige. Betänk att en 18-åring har tillbringat ungefär 10 procent av sitt liv i skolan. Vilken inställning det finns till utbildning och lärande under de övriga 90 procent kommer att vara helt avgörande. Om kulturen i övrigt glorifierar kändisar som knappt kan läsa, ja då får skolan ett mycket svårare uppdrag. Det finns något paradoxalt i att det i en tid då vi mer än någonsin talar om kunskapssamhället och att Sveriges möjligheter ligger i produkter och tjänster med ett stort kunskapsinnehåll, i en sådan tid har vi ofta idoler som inte alls är särskilt bildade eller utbildade. Vi får alltid höra budskapet om utbildning som lösning på alla problem men begreppet har inflaterats och vi står inför följande, väl sammanfattat av Per Sonnerby på Expertgruppen i offentlig ekonomi: "Allt fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år".
Vi behöver få momentum i en bred svensk (ut)bildningsrörelse för att beslutade skolreformer ska få avsedd effekt. Låt oss börja nu!
Vad Linder vill sätta fingret på är hur stort genomslaget för skolreformer kan bli ett samhälle som i övrigt har en så tillbakalutad syn på kunskap som vi har i Sverige. Betänk att en 18-åring har tillbringat ungefär 10 procent av sitt liv i skolan. Vilken inställning det finns till utbildning och lärande under de övriga 90 procent kommer att vara helt avgörande. Om kulturen i övrigt glorifierar kändisar som knappt kan läsa, ja då får skolan ett mycket svårare uppdrag. Det finns något paradoxalt i att det i en tid då vi mer än någonsin talar om kunskapssamhället och att Sveriges möjligheter ligger i produkter och tjänster med ett stort kunskapsinnehåll, i en sådan tid har vi ofta idoler som inte alls är särskilt bildade eller utbildade. Vi får alltid höra budskapet om utbildning som lösning på alla problem men begreppet har inflaterats och vi står inför följande, väl sammanfattat av Per Sonnerby på Expertgruppen i offentlig ekonomi: "Allt fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år".
Vi behöver få momentum i en bred svensk (ut)bildningsrörelse för att beslutade skolreformer ska få avsedd effekt. Låt oss börja nu!
torsdag 17 januari 2013
Replik publicerad
Fick idag denna replik publicerad i Ekuriren:
Nicklas Keyser från Lärarnas Riksförbund antyder att det är närheten till Stockholm som förklarar Strängnäs kommuns höga placering (plats 17) i Sveriges kommuners lärarlöneliga. Följande kommuner ligger alla i Stockholms län och har en placering bakom Strängnäs: Nacka, Salem, Lidingö, Danderyd, Stockholm, Vaxholm, Upplands-Bro, Järfälla, Vallentuna, Upplands-Väsby, Norrtälje, Sundbyberg, Österåker, Botkyrka och Nynäshamn. Källan är Lärarförbundets undersökning Bästa skolkommun.
Nicklas Keyser från Lärarnas Riksförbund antyder att det är närheten till Stockholm som förklarar Strängnäs kommuns höga placering (plats 17) i Sveriges kommuners lärarlöneliga. Följande kommuner ligger alla i Stockholms län och har en placering bakom Strängnäs: Nacka, Salem, Lidingö, Danderyd, Stockholm, Vaxholm, Upplands-Bro, Järfälla, Vallentuna, Upplands-Väsby, Norrtälje, Sundbyberg, Österåker, Botkyrka och Nynäshamn. Källan är Lärarförbundets undersökning Bästa skolkommun.
lördag 12 januari 2013
PRIO
Igår var jag på uppstarten för den satsning på att höja skolresultaten som Sveriges Kommuner och Landsting initierat. Den går under namnet PRIO (Planering, Resultat, Initiativ, Organisation) och kommuner har kunnat söka för att komma med. Strängnäs kom med i första omgången tillsammans med knappt 20 andra kommuner.
När SKL presenterar PRIO skriver de så här (taget från olika håll på deras hemsida):
"PRIO har som övergripande mål att varaktigt höja kunskapsresultaten i den svenska skolan. Fokus ligger på att utveckla skolans interna processer och arbetssätt för att skapa en mer lärande organisation. Det handlar framförallt om två saker:
1)Att stärka det kollegiala samarbetet, framförallt mellan lärare
2) Att utveckla arbetssätt så att skolledningen styr skolans resurser dit de gör störst nytta.
PRIO bygger på slutsatserna från McKinseys två rapporter om framgångsrika skolsystem från 2007 och 2010 samt annan aktuell forskning om vad som påverkar elevers studieresultat.
Utvecklingsarbetet utgår från en rad dokumenterat framgångsrika arbetssätt som hämtats från andra länders skolsystem. Arbetssätt som vi nu försöker att anpassa till den svenska skolans förutsättningar. – Att lära av andra som lyckats tror vi är en framgångsrik väg för att förbättra den svenska skolan. De goda exempelen kan hämtas både från Sverige och från andra länder säger Daniel Berr, projektledare på SKL."
Det är glädjande att vi kommit med i första omgången och nu finns förutsättningar för att verkligen se till att våra skolor får en extra injektion i arbetet med att höja resultaten. Det är av yttersta vikt att lärare vågar lära av varandra och är öppna för att både ta emot och ge konstruktiv kritik på sin undervisning. Målsättningen i våra skolor ska vara att vi har ett så tillåtande klimat att det aldrig ses som ett hot eller ett otillbörligt intrång när en lärare har synpunkter på en kollegas professionella insats. Det ska istället ses som en hjälp att utvecklas i världens viktigaste och finaste yrke.
Det kommer också an på våra skolledningar att styra och leda verksamheten på ett sätt som gör att lärarna får arbeta med nästan uteslutande pedagogiska spörsmål.
Nästa steg i PRIO är att några förändringsledare från vår kommun ska åka på utbildning. Det kommer att bli mycket spännande att sedan följa deras arbetet ute på sina skolor.
När SKL presenterar PRIO skriver de så här (taget från olika håll på deras hemsida):
"PRIO har som övergripande mål att varaktigt höja kunskapsresultaten i den svenska skolan. Fokus ligger på att utveckla skolans interna processer och arbetssätt för att skapa en mer lärande organisation. Det handlar framförallt om två saker:
1)Att stärka det kollegiala samarbetet, framförallt mellan lärare
2) Att utveckla arbetssätt så att skolledningen styr skolans resurser dit de gör störst nytta.
PRIO bygger på slutsatserna från McKinseys två rapporter om framgångsrika skolsystem från 2007 och 2010 samt annan aktuell forskning om vad som påverkar elevers studieresultat.
Utvecklingsarbetet utgår från en rad dokumenterat framgångsrika arbetssätt som hämtats från andra länders skolsystem. Arbetssätt som vi nu försöker att anpassa till den svenska skolans förutsättningar. – Att lära av andra som lyckats tror vi är en framgångsrik väg för att förbättra den svenska skolan. De goda exempelen kan hämtas både från Sverige och från andra länder säger Daniel Berr, projektledare på SKL."
Det är glädjande att vi kommit med i första omgången och nu finns förutsättningar för att verkligen se till att våra skolor får en extra injektion i arbetet med att höja resultaten. Det är av yttersta vikt att lärare vågar lära av varandra och är öppna för att både ta emot och ge konstruktiv kritik på sin undervisning. Målsättningen i våra skolor ska vara att vi har ett så tillåtande klimat att det aldrig ses som ett hot eller ett otillbörligt intrång när en lärare har synpunkter på en kollegas professionella insats. Det ska istället ses som en hjälp att utvecklas i världens viktigaste och finaste yrke.
Det kommer också an på våra skolledningar att styra och leda verksamheten på ett sätt som gör att lärarna får arbeta med nästan uteslutande pedagogiska spörsmål.
Nästa steg i PRIO är att några förändringsledare från vår kommun ska åka på utbildning. Det kommer att bli mycket spännande att sedan följa deras arbetet ute på sina skolor.
tisdag 8 januari 2013
Debattartikel publicerad
Fick idag en artikel publicerad i Ekuriren:
Just före jul gjorde tre ledande
företrädare för SACO, LO och TCO ett intressant inspel i frågan om lärarnas
löner. I en debattartikel i DN den 21/12 argumenterar man för att staten måste
gå in och rätta till den snedsits lärarna hamnat i som ett resultat av en
förfelad utbildningspolitik under flera decennier. Det är inte svårt att se hur
nödvändigt detta är. Lärarna är den enskilt viktigaste faktorn för att Sverige
ska kunna bygga sitt framtida välstånd på produkter och tjänster med ett högt
kunskapsinnehåll. Lärarna är också den yrkesgrupp som fostrar våra barn till
demokratiska, solidariska och ansvarstagande medborgare.
För att kunna rekrytera varje
årgångs mest motiverade och lämpade studenter till lärarhögskolorna måste,
bland flera åtgärder, lönerna höjas väsentligt. I ett läge när kommunerna är
huvudmän för många skolor kan det vid första anblicken verka enkelt för en
kommunalpolitiker att göra det som krävs: höja lärarlönerna. Då den
lönejustering som skulle behövas ligger runt 10 000 kr per månad för varje
lärare skulle det krävas en höjning av kommunalskatten i Strängnäs kommun med
75 öre bara för att komma åt det här problemet. Det skulle samtidigt innebära
att andra kommunalt anställda grupper under flera år inte kan räkna med några
löneförbättringar. Så kan vi inte ha det och så resonerar nog de flesta
kommunalpolitiker i Sverige. Det rimliga är därför att staten hanterar den
orättfärdiga lönesits som uppkommit under de årtionden som staten höll i
lärarnas löneförhandlingar.
I Strängnäs kommun har vi gjort
nästan allt vi kan. Enligt den senaste statistiken ligger lärarlönerna i vår
kommun på plats 17 bland Sveriges 290 kommuner. Det visar hur högt vi
värdesätter våra lärare men vi kan samtidigt konstatera att det stora
lönelyftet, som lärarna så väl förtjänar, måste komma med hjälp av statliga
pengar.
torsdag 6 december 2012
En skola med tilltro lyfter alla elever
"En skola med tilltro lyfter alla elever". Så heter Skolinspektionens (SI) rapport över erfarenheter och resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning 2011. Jag har läst den och här följer några reflektioner utifrån vad som skrivits kring grundskolan.
I rapporten finns många anmärkningsvärda siffror men att nästan två tredjedelar av de granskade grundskolorna brister i att se till att eleverna når tillräckliga kunskapsresultat är den siffra som fick mig att reagera allra mest. Var tionde skola brister dessutom i att bedriva undervisning som utgår från kursplanernas krav.
Det är tydligt att skolan inte lyckas i sitt kompensatoriska uppdrag. Resultaten visar att elever vars föräldrar saknar gymnasieutbildning löper fyra gånger högre risk än elever med gymnasie- eller högskoleutbildade föräldrar att lämna skolan utan slutbetyg, och endast sex av tio uppnår behörighet till gymansieskolans nationella program. I den mest utsatta gruppen elever visar det sig att en av fyra elever som påbörjar en gymnasieutbildning fyra år senare inte har avslutat den.
Skolan har idag svårt att hitta fram till en undervisning som möter varje elev på hens nivå. Denna individanpassning är förstås ett jättesvårt uppdrag för lärarna men man måste jobba på det och här kan säkert datorerna vara till stor hjälp. Över hälften av eleverna tycker idag att skolarbetet är för lätt.
Åtgärdsprogram ska, som alla vet, upprättas när en elev riskerar att inte nå målen. SI menar att de åtgärdsprogram som upprättas många gånger vittnar om svårigheter att utforma åtgärder som tar sin utgångspunkt i hur skolan bäst kan stödja elevens utveckling. Åtgärderna är istället ofta fokuserade på brister hos eleven, och tar sällan sikte på vad som kan förbättras i den ordinarie undervisningssituationen. Det här är också en mycket svår uppgift för skolan/lärarna då det faktiskt många gånger handlar om en inställnings- och motivationsfråga från elevens och vårdnadshavarnas sida. Om det verkligen är där problemet ligger borde detta tydligt få framgå i ett åtgärdsprogram.
Många rektorer och huvudmän förmår inte skapa tillräckliga förutsättningar för att skolan ska leva upp till sitt huvuduppdrag. Läraren och lärarens kompetens är skolans viktigaste resurs och den faktor inom skolan som har starkast effekt på elevernas resultat. SI menar att det är rektors uppgift att förvalta och utveckla denna resurs. Det behövs alltså ett mycket undervisningsnära ledarskap. Var fjärde lärare anser idag att rektorn på skolan inte är väl förtrogen med det dagliga arbetet. Många rektorer känner sig tyvärr obekväma med att ha synpunkter på det som sker i klassrummen och att följa upp undervisningen på ett sätt som kan uppfattas som utvärdering av enskilda lärare. Rektor ägnar istället tid åt hantering av enskilda elevärenden, administration och organisation. SI konstaterar att många rektorer behöver förtydliga roller och ansvar i organisationen och fördjupa kommunikationen med lärarna om kärnprocesserna och utvecklingsarbetet.
Ett annat problem med vissa rektorer är att de inte gör en uppföljning och analys av de samlade kunskapsresultaten på skolnivå. Det saknas då för huvudmannen viktiga underlag för att göra en utvärdering av resultaten på kommunnivå.
Många kommuner brister i sin styrning genom att man prioriterar och följer upp verksamheten utifrån helt andra mål än de nationella mål som gäller för skolan. På så sätt kan man också låta bristande måluppfyllelse passera år efter år utan att se de långsiktiga konsekvenserna för eleverna. Huvudmannen måste hela tiden efterfråga utvärderingar av uppnådda resultat och ska också tydligt signalera i vilken riktning skolorna ska arbeta.
På gymnasiesidan konstaterar SI att eleverna allt för sällan når de nationella målen. Runt två tredjedelar av de gymnasieskolor som granskades inom regelbunden tillsyn krävs på åtgärder avseende kunskapsresultaten. Var tionde lärare uppger att skolan inte utvärderar elevernas kunskapsutveckling fortlöpande i relation till kunskapskraven i läroplanen. Mer än hälften av skolorna brister i att utarbeta åtgärdsprogram som uppfyller författningarnas krav då en elev har behov av särskilda stödinsatser.
Det finns även problem vad gäller betygssättningen. Många lärare använder andra kriterier än de nationella betygskriterierna som underlag för betygssättning. Det kan handla om att lärararna väger in kriterier som tidsgränser för inlämning av elevarbeten för vissa betygsnivåer eller elevens personliga egenskaper och beteenden. Det finns även utvecklingsbehov vad gäller likvärdighet i bedömning.
Tråkigt att läsa är att var tredje elev inte anser att eleverna på skolan följer ordningsreglerna och var femte lärare tycker detsamma. Mer än fyra av tio elever anser att de har svårt att jobba i klassrummet för att andra elever stör.
På förskolesdian åtekommer samma kritik som jag diskuterat tidigare. Personalen brister i att följa, dokumentera och analysera det enskilda barnets allsidiga utveckling. Man utvärderar inte om den pedagogiska verksamheten har lett till en positiv utveckling hos det enskilda barnet. Det vanliga är att kommunen utvärderar aktiviteterna i form av hur själva genomförandet fungerade och mer sällan analyseras måluppfyllelsen i relation till förskolans uppdrag eller läroplanens mål. Det är sällsynt att kvalitetsarbetet fungerar som ett stöd i att utveckla och förbättra verksamheten genom att följa upp, utvärdera mot de nationella målen, identifiera brister och vidta åtgärder för förbättring.
I rapporten finns många anmärkningsvärda siffror men att nästan två tredjedelar av de granskade grundskolorna brister i att se till att eleverna når tillräckliga kunskapsresultat är den siffra som fick mig att reagera allra mest. Var tionde skola brister dessutom i att bedriva undervisning som utgår från kursplanernas krav.
Det är tydligt att skolan inte lyckas i sitt kompensatoriska uppdrag. Resultaten visar att elever vars föräldrar saknar gymnasieutbildning löper fyra gånger högre risk än elever med gymnasie- eller högskoleutbildade föräldrar att lämna skolan utan slutbetyg, och endast sex av tio uppnår behörighet till gymansieskolans nationella program. I den mest utsatta gruppen elever visar det sig att en av fyra elever som påbörjar en gymnasieutbildning fyra år senare inte har avslutat den.
Skolan har idag svårt att hitta fram till en undervisning som möter varje elev på hens nivå. Denna individanpassning är förstås ett jättesvårt uppdrag för lärarna men man måste jobba på det och här kan säkert datorerna vara till stor hjälp. Över hälften av eleverna tycker idag att skolarbetet är för lätt.
Åtgärdsprogram ska, som alla vet, upprättas när en elev riskerar att inte nå målen. SI menar att de åtgärdsprogram som upprättas många gånger vittnar om svårigheter att utforma åtgärder som tar sin utgångspunkt i hur skolan bäst kan stödja elevens utveckling. Åtgärderna är istället ofta fokuserade på brister hos eleven, och tar sällan sikte på vad som kan förbättras i den ordinarie undervisningssituationen. Det här är också en mycket svår uppgift för skolan/lärarna då det faktiskt många gånger handlar om en inställnings- och motivationsfråga från elevens och vårdnadshavarnas sida. Om det verkligen är där problemet ligger borde detta tydligt få framgå i ett åtgärdsprogram.
Många rektorer och huvudmän förmår inte skapa tillräckliga förutsättningar för att skolan ska leva upp till sitt huvuduppdrag. Läraren och lärarens kompetens är skolans viktigaste resurs och den faktor inom skolan som har starkast effekt på elevernas resultat. SI menar att det är rektors uppgift att förvalta och utveckla denna resurs. Det behövs alltså ett mycket undervisningsnära ledarskap. Var fjärde lärare anser idag att rektorn på skolan inte är väl förtrogen med det dagliga arbetet. Många rektorer känner sig tyvärr obekväma med att ha synpunkter på det som sker i klassrummen och att följa upp undervisningen på ett sätt som kan uppfattas som utvärdering av enskilda lärare. Rektor ägnar istället tid åt hantering av enskilda elevärenden, administration och organisation. SI konstaterar att många rektorer behöver förtydliga roller och ansvar i organisationen och fördjupa kommunikationen med lärarna om kärnprocesserna och utvecklingsarbetet.
Ett annat problem med vissa rektorer är att de inte gör en uppföljning och analys av de samlade kunskapsresultaten på skolnivå. Det saknas då för huvudmannen viktiga underlag för att göra en utvärdering av resultaten på kommunnivå.
Många kommuner brister i sin styrning genom att man prioriterar och följer upp verksamheten utifrån helt andra mål än de nationella mål som gäller för skolan. På så sätt kan man också låta bristande måluppfyllelse passera år efter år utan att se de långsiktiga konsekvenserna för eleverna. Huvudmannen måste hela tiden efterfråga utvärderingar av uppnådda resultat och ska också tydligt signalera i vilken riktning skolorna ska arbeta.
På gymnasiesidan konstaterar SI att eleverna allt för sällan når de nationella målen. Runt två tredjedelar av de gymnasieskolor som granskades inom regelbunden tillsyn krävs på åtgärder avseende kunskapsresultaten. Var tionde lärare uppger att skolan inte utvärderar elevernas kunskapsutveckling fortlöpande i relation till kunskapskraven i läroplanen. Mer än hälften av skolorna brister i att utarbeta åtgärdsprogram som uppfyller författningarnas krav då en elev har behov av särskilda stödinsatser.
Det finns även problem vad gäller betygssättningen. Många lärare använder andra kriterier än de nationella betygskriterierna som underlag för betygssättning. Det kan handla om att lärararna väger in kriterier som tidsgränser för inlämning av elevarbeten för vissa betygsnivåer eller elevens personliga egenskaper och beteenden. Det finns även utvecklingsbehov vad gäller likvärdighet i bedömning.
Tråkigt att läsa är att var tredje elev inte anser att eleverna på skolan följer ordningsreglerna och var femte lärare tycker detsamma. Mer än fyra av tio elever anser att de har svårt att jobba i klassrummet för att andra elever stör.
På förskolesdian åtekommer samma kritik som jag diskuterat tidigare. Personalen brister i att följa, dokumentera och analysera det enskilda barnets allsidiga utveckling. Man utvärderar inte om den pedagogiska verksamheten har lett till en positiv utveckling hos det enskilda barnet. Det vanliga är att kommunen utvärderar aktiviteterna i form av hur själva genomförandet fungerade och mer sällan analyseras måluppfyllelsen i relation till förskolans uppdrag eller läroplanens mål. Det är sällsynt att kvalitetsarbetet fungerar som ett stöd i att utveckla och förbättra verksamheten genom att följa upp, utvärdera mot de nationella målen, identifiera brister och vidta åtgärder för förbättring.
onsdag 5 december 2012
Imperiers uppgång och fall
Såg ett fantastiskt program på Kunskapskanalen. Titeln var "Systemfel som hotar världen" och där granskades allt ifrån vårt ekonomiska system till miljöfrågan och terrorismen. Inledningsvis gavs en sammanfattning av de faser som ett imperium genomgår. Modellen är hämtad från John Glubbs "Fate of Empire" som kom för några år sedan. Här beskriver författaren, genom ett gediget historiskt material, hur alla stora imperier i människans historia verkar följa en gemensam utvecklings- och avvecklingskurva. Oavsett om vi tittar på det assyriska, det arabiska eller det brittiska imperiet så verkar de genomgå samma faser. Intressant är också att det inte verkar spela någon roll vilken teknologisk nivå imperiet befinner sig på. Vad som skiljer sig åt är hur det går till när imperierna upplöses. Där finns det alla möjliga varianter, en del mer brutala än andra. Livslängden på ett imperium är runt 10 generationer eller 250 år. Det går inte att komma ifrån att man frågar sig var USA, Europa, Östasien, Afrika etc. befinner sig nu om man följer de här stegen. Låt oss repetera de olika stadierna:
1) Pionjärernas tidsålder - här är folk fattiga men hårt arbetande. De är aggressiva och visar en vilja att härska. Människor är hungriga och inte bara i bokstavlig mening. De är hungriga och nyfikna på ny teknik och ny kultur och de har en känsla av att de är utvalda för att bestämma och regera. De börjar erövra grannar som har blivit "feta och lata".
2) Kommersiell expansion - nu hamnar de militära erövringarna i bakgrunden och handeln tar vid. Det byggs upp en effektiv byråkrati som ser till att ett växande välstånd kommer det stora flertalet till del. Fortfarande härskar värden som mod, patriotism och pliktkänsla.
3) Välståndets tid - nu träder individualismen fram. Var och en ska bli förmögen och framgångsrik. Strävan efter guld för egen del får företräde framför att göra sin plikt. Utbildningssystemet ställs om till att utbilda för jobb som ger hög lön.
4) Intellektets tid - här blir debatter det politiska verktyget. Det går från handling till ett evigt diskuterande. Imperiet är fortfarande starkt men det lever på lånad tid. Det producerar inga nyheter, erövrar inga nya territorier utan lever på tidigare framgångar. Imperiet har i det här stadiet ett gott självförtroende och låter sina värderingar och ideal spridas men det erövrar inga nya territorier. Imperiet tror att det räcker med att sprida den egna kulturen.
5) Dekadensens tid - nu börjar ett moraliskt och andligt förfall. Människorna tar inte vara på sig själva då de upplever att inget är värt att spara. Allt måste levas upp här och nu. Det sprider sig en stämning av att "låt oss nu äta, dricka och ha roligt då vi ändå ska dö förr eller senare". Hjältarna i imperiet blir under den här tiden sångaren, idrottaren och underhållaren. Den stora politikern eller militären fäster man ingen uppmärksamhet vid. Andra symptom på förfall är en odisciplinerad och överansträngd krigsmakt, ett stoltserande med rikedomar, stora skillnader mellan fattiga och rika, en önskan att leva av staten, en besatthet av sex och kanske mest påtagligt en valuta som faller i värde.
Vilka är orsakerna till att ett imperium hamnar i fas fem? Gloub listar fyra skäl:
a) För långt innehav av makt och välstånd
b) Själviskhet
c) Kärlek till pengar
d) Förlust av pliktkänsla
Det finns en hel del i Gloubs beskrivningar som jag ställer mig mycket kritisk till. Han betonar alldeles för mycket hur viktigt det är med militär expansion och militära dygder. Det kan ha gällt tidigare men nu har makt en mycket mer abstrakt karaktär än att behärska ett stort territorium. Nu handlar det om att få människor att omfamna ens egna värderingar och kultur. Slaget är om folks kognitiva kartor.
Gloub verkar också ha problem med starka kvinnor. Han ser en parallell mellan ett ökat inflytande för kvinnor och ett tilltagande förfall. Så är det förstås inte. Mycket av det kvinnor traditionellt har representerat är just de egenskaper världen behöver om vi ska ta hand om både varandra och den planet vi är utlämnade till.
Gloub har också en märklig syn på det här med diskussion och debatt. Han synes se detta som ett svaghetstecken men egentligen är det ju tvärtom. Demokratin är en av mänsklighetens främsta uppfinningar. Att kunna lösa konflikter utan våld torde vara ett gigantisk tecken på framsteg. "Votering är begärd och ska verkställas" finns det någon som sagt är de vackraste ord som existerar.
Sammanfattningsvis tycker jag det finns några intressanta aspekter på hans modell och särskilt kring fas fem och de tecken på förfall som där identifieras. Det finns anledning för oss att fråga oss om vi inte uppvisar flera av dessa och vad ska vi i så fall göra åt det? Det är en gigantisk fråga som bara ställs men inte besvaras här. Ett första steg måste dock vara att bli medveten om att det finns ett problem.
1) Pionjärernas tidsålder - här är folk fattiga men hårt arbetande. De är aggressiva och visar en vilja att härska. Människor är hungriga och inte bara i bokstavlig mening. De är hungriga och nyfikna på ny teknik och ny kultur och de har en känsla av att de är utvalda för att bestämma och regera. De börjar erövra grannar som har blivit "feta och lata".
2) Kommersiell expansion - nu hamnar de militära erövringarna i bakgrunden och handeln tar vid. Det byggs upp en effektiv byråkrati som ser till att ett växande välstånd kommer det stora flertalet till del. Fortfarande härskar värden som mod, patriotism och pliktkänsla.
3) Välståndets tid - nu träder individualismen fram. Var och en ska bli förmögen och framgångsrik. Strävan efter guld för egen del får företräde framför att göra sin plikt. Utbildningssystemet ställs om till att utbilda för jobb som ger hög lön.
4) Intellektets tid - här blir debatter det politiska verktyget. Det går från handling till ett evigt diskuterande. Imperiet är fortfarande starkt men det lever på lånad tid. Det producerar inga nyheter, erövrar inga nya territorier utan lever på tidigare framgångar. Imperiet har i det här stadiet ett gott självförtroende och låter sina värderingar och ideal spridas men det erövrar inga nya territorier. Imperiet tror att det räcker med att sprida den egna kulturen.
5) Dekadensens tid - nu börjar ett moraliskt och andligt förfall. Människorna tar inte vara på sig själva då de upplever att inget är värt att spara. Allt måste levas upp här och nu. Det sprider sig en stämning av att "låt oss nu äta, dricka och ha roligt då vi ändå ska dö förr eller senare". Hjältarna i imperiet blir under den här tiden sångaren, idrottaren och underhållaren. Den stora politikern eller militären fäster man ingen uppmärksamhet vid. Andra symptom på förfall är en odisciplinerad och överansträngd krigsmakt, ett stoltserande med rikedomar, stora skillnader mellan fattiga och rika, en önskan att leva av staten, en besatthet av sex och kanske mest påtagligt en valuta som faller i värde.
Vilka är orsakerna till att ett imperium hamnar i fas fem? Gloub listar fyra skäl:
a) För långt innehav av makt och välstånd
b) Själviskhet
c) Kärlek till pengar
d) Förlust av pliktkänsla
Det finns en hel del i Gloubs beskrivningar som jag ställer mig mycket kritisk till. Han betonar alldeles för mycket hur viktigt det är med militär expansion och militära dygder. Det kan ha gällt tidigare men nu har makt en mycket mer abstrakt karaktär än att behärska ett stort territorium. Nu handlar det om att få människor att omfamna ens egna värderingar och kultur. Slaget är om folks kognitiva kartor.
Gloub verkar också ha problem med starka kvinnor. Han ser en parallell mellan ett ökat inflytande för kvinnor och ett tilltagande förfall. Så är det förstås inte. Mycket av det kvinnor traditionellt har representerat är just de egenskaper världen behöver om vi ska ta hand om både varandra och den planet vi är utlämnade till.
Gloub har också en märklig syn på det här med diskussion och debatt. Han synes se detta som ett svaghetstecken men egentligen är det ju tvärtom. Demokratin är en av mänsklighetens främsta uppfinningar. Att kunna lösa konflikter utan våld torde vara ett gigantisk tecken på framsteg. "Votering är begärd och ska verkställas" finns det någon som sagt är de vackraste ord som existerar.
Sammanfattningsvis tycker jag det finns några intressanta aspekter på hans modell och särskilt kring fas fem och de tecken på förfall som där identifieras. Det finns anledning för oss att fråga oss om vi inte uppvisar flera av dessa och vad ska vi i så fall göra åt det? Det är en gigantisk fråga som bara ställs men inte besvaras här. Ett första steg måste dock vara att bli medveten om att det finns ett problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)