Det svenska politiska landskapet är nu inne i en intressant fas när Moderaterna vill bli statsbärande och Socialdemokraterna har stora problem, både vad gäller politikens innehåll och ledningens trovärdighet. Samtidigt ska Vänstern välja ny partiledare och Kd vare sig vet vilka frågor de ska driva eller vem som ska vara deras främsta företrädare. I denna miljö borde det finnas utrymme för Folkpartiet att positionera sig. Frågan blir då i vilken riktning partiet ska gå. På landsmötet blev det uppenbart för mig att det finns en spänning mellan önskan att reglera och styra å ena sidan och å andra sidan det liberala. Låt mig ge tre exempel med olika utfall. Det första gäller möjligheten för skolor att drogtesta eleverna. Här blev det till slut votering där den liberala linjen vann med 85-82. Med den liberala linjen menar jag då tanken att en liberal i första hand värnar de negativa rättigheterna och skyddet för den personliga integriteten. Det skall inte, även om det framställs som frivilligt, vara tillåtet att drogtesta barn i skolan. Skolan har en helt annan uppgift än att träda in i polisens och socialtjänstens ställe. Jag röstade här på den liberala linjen som alltså knappt vann över partistyrelsens linje. En annan fråga som gav upphov till en omfattande debatt var om gårdsförsäljning av vin skulle tillåtas. Som ni vet har ju Centern och Moderaterna sagt ja till detta medan Kd är emot. Även här gick jag, tillsammans med övriga på sörmlandsbänken, på den liberala linjen. Vi såg gårdsförsäljning mer som en närings- och turistfråga än som en folkhälsofråga och trots att villkoret var att Systembolagets centrala roll i den svenska alkoholpolitiken inte skulle äventyras gick landsmötet på partiledningens linje att inte tillåta gårdsförsäljning. Röstsiffrorna var 94-66. Ett tredje ideologiskt intressant tema var skatterna. Här var flera ledamöter från partiledningen uppe och argumenterade för att vi på sikt inte ska låsa oss för att den lägsta marginalskatten ej får vara lägre än 50%. Vi måste vara öppna för att tänka oss en marginalskatt som både uppmuntrar till extra arbetsinsatser, fördjupade studier och samtidigt är internationellt konkurrenskraftig. En kraftig opposition, ledd av Jonas Andersson från Västra Götaland, fick dock med sig landsmötet på linjen att marginalskatten inte ska gå lägre än 50%. Det hela slutade dock med att frågan gick till beredningsutskottet där en kompromisstext uppnåddes. I denna text får man med kraven på progressivitet, att värnskatten ska avskaffas, "hälften kvar" och globalt konkurrenskraftiga skatter på arbete. I den här frågan var sörmlandsbänken på partiledningens linje.
Det är bra att vi driver några teman konsekvent (skolan och kärnkraften) oberoende av de tillfälliga opinionsvindarna men det räcker inte. Skolan, som är vårt starkaste kort, behöver nytt momentum. Det räcker inte med att bara vänta på att de beslutade reformerna ska få effekt. På sikt tror jag dock inte att det är här partiets framtid kommer att avgöras. Jag tror att framtiden ligger i en fråga som vi är allt för dåliga på, nämligen miljön. Det finns ett nätverk av Gröna liberaler som verkar mycket framsynta. Jag är rädd för att det inte krävs så mycket för att dessa ofta urbana, välutbildade och medvetna liberaler ska känna att de inte får gehör för sina åsikter och istället väljer de Miljöpartiet. Det kommer långt ifrån att räcka att säga att vi är för kärnkraft för att minska Co2-belastningen och sedan är miljösamvetet räddat. Om Centern nu dessutom ska (åter)bli det miljömedvetna alternativet på den borgerliga sidan är vi trängda. Centern driver ju på en rad andra områden nu klart liberala frågor. Det var glädjande att se Karin Karlsbro i talarstolen när hon berättade om arbetet med miljödelen av det nya partiprogrammet. Hon är ansvarig för detta och hon lovade att bara en av de 100 punkterna kommer att handla om kärnkraften. Bra! Vid nästa landsmöte 2013 ska det nya partiprogrammet antas.
Två starka intryck från första dagen var talen av Per Ahlmark och vår partiordförande. Ahlmark höll ett kortare tal efter det att han tilldelats Karl Staafplaketten av guld. Han fick förstås plaketten för sin envetna kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Han har ju aldrig tvekat att uttrycka sin avsky över de regimer och de despoter som begått övergrepp mot de grundläggande mänskliga fri-och rättigheterna. Han har också ivrigt försvarat Israel men det intressanta i det sammanhanget är att han var en av de första som uttryckte uppfattningen att den enda hållbara lösningen på konflikten är en tvåstatslösning. Även detta visar sig idag ha varit mycket framsynt.
Det var ett starkt tal Ahlmark höll där han gick till kraftigt angrepp mot Carl Bildt som han menade varit för eftergiven gentemot folkmorden på Balkan och i Darfur. Han avslutade sitt tal med att läsa de två sista stroferna av Tranströmmers Schubertiana. Han gjorde detta på ett mycket gripande sätt, särskilt då man såg hur hans intellekt var helt intakt men kroppen tagit en del stryk av den stroke han drabbats av.
Jan Björklunds tal, som inledde landsmötet, var väl värt att lyssna på. Han började på Afrikas horn och beskrev den fasansfulla svältsituationen där för miljontals människor. Från Afrika rörde sig talet till Europa och EU. Där konstaterade Jan att EU är ett samarbete på socialliberal grund. Det är marknadsekonomi och demokrati som är förutsättningar för att få bli medlem i denna union. De tre stora utmaningar som den här unionen nu står inför är:1) Hantera den gränsöverskridande brottslighet som i sina grövsta former stavas trafficking och något som har stora likheter med rent slaveri.
2) Hantera de gränsöverskridande miljöproblemen.
3) Hantera den gränsöverskridande flyktingproblematik som i somras fått sina mest tydliga uttryck på ön Lampedusa i Medelhavet. Människor på flykt behöver ett starkt EU med en gemensam asylpolitik. Idag är det oförsvarligt stora skillnader mellan hur asylansökningar behandlas i olika medlemsländer.
Jan försvarade kraftigt EU och menade att det är i oroliga tider som dessa som Folkpartiets röst behövs mer än någonsin. Vi låter oss inte påverkas av tillfälliga opinioner utan står stadigt och försvarar EU. Vi trycker på att EU i första hand är ett fredsprojekt och i detta avseende ett oerhört lyckat försök. Vi medverkar till ett Europa där "murar rivs och broar byggs".
Från Europa tog Jan oss till vårt land där han inledde med skattepolitiken. Han tog ett historiskt grepp och visade på att industrisamhällets kännetecken var att vi hade en förmånlig beskattning på maskiner. Maskinerna var den mest fundamentala produktionsfaktorn medan arbetskraften beskattades hårt. I det samhälle vi nu lever, där industrin dock fortfarande är oerhört viktig, är det människors kunskap och kompetens som är den centrala produktionsfaktorn. Det är därför viktigt att vi nu ser annorlunda på den beskattning som vi måste ha för att upprätthålla en anständig välfärdsstat. Idag måste vi locka individer med kunskaper att stanna kvar i Sverige men också förmå locka kompetent arbetskraft till Sverige. Av detta följer att vi måste sänka marginalskatten. Först steget är att avskaffa värnskatten. De nyckelmeningar som Jan använde sig av var bl a: "Skatteskalan ska vara progressiv" och "Det måste löna sig att arbeta".
Från skattepolitiken var steget inte långt till arbetsmarknaden. Här var budskapet att arbetsmarknaden måste bli mer dynamisk. Vi kan slå oss för bröstet med att 200000 fler har arbete idag jämfört med när alliansregeringen tillträdde 2006 MEN ungdomsarbetslösheten är fortfarande alldeles för hög. Här erkände partiledaren att alliansregeringen inte lyckats. Folkpartiet kommer nu att skjuta in sig på LAS-reglerna och föreslår att arbetsgivaren ska kunna ta större hänsyn till kompetens när det blir aktuellt med uppsägningar. Det är säkert en bra åtgärd men kan ju inte på något mer omfattande sätt fungera som medicin. Det skapas inga nya jobb för att LAS förändras. Det går nog inte att komma ifrån att vi måste tänka oss att ungdomar måste vara villiga att ta sitt första jobb till en lägre lön. Jan sa inte detta uttryckligen men han sa så här med betoningen på att det var något kontroversiellt han skulle säga: "Det är bättre att en 20-åring har ett jobb med en lägre lön än att han/hon går på socialbidrag." Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att det är dags att börja tänka i termer av lägre ingångslöner. Här kommer det bli spännande att se hur vi hamnar i jämförelse med Centern. Just nu verkar Centern ha initiativet på det här området.
Det går förstås inte att tänka sig ett tal av Jan utan att han pratar något om skolan. Så även nu. Han betonade att de reformer som nu sjösätts kommer att ge effekt först om några år. Han har i något annat sammanhang visat en bild på en oljetanker när han ska visa hur trögt det är att vända "skolskutan" till rätt kurs. Trots denna tröghet ville han visa på två skolområden där de beslutade reformerna redan haft effekt. Det första gäller ändringen av meritpoängsberäkningen från gymnasiet som landets gymnasieelever nu anpassat sig till. Det är glädjande nog så att idag läser långt fler elever högre kurser i moderna språk och matematik, kanske inte bara för att de är kunskapstörstande utan för att det är "lönsamt". Du förbättrar dina meritpoäng om du läser moderna språk på högre nivå och om du läser en högre mattekurs än det som är tvunget för det högskoleprogram du vill börja på. Tidigare kunde man lika gärna läsa kursen "Mumsig mat i mysig miljö" som Jan brukar uttrycka det. Det andra exemplet på framgång är lärlingsutbildningarna som nu börjar komma igång. Här ligger vi långt efter många andra länder i Europa. Jan nämnde Danmark och Tyskland som förebilder. Extra glädjande att jag då själv ska få åka till Berlin och prata yrkesutbildningar om drygt två veckor. Det vi måste fixa är en mycket tätare koppling mellan branschen och skolan och de praktiska momenten ska ligga ute i "verkligheten".
Jämställdheten kom också upp. Det är 40 år sedan vi avskaffade sambeskattningen men det finns fortfarande mycket kvar att göra. De stora förlorarna de senaste 30 åren vad gäller lönen är kvinnor i offentlig sektor. Se på vad förskollärare, lärare, bibliotekarier och socionomer tjänar och jämför med ekonomer, ingenjörer och affärsjurister (mansdominerade yrken). Den frågan som tyvärr inte diskuterades vidare var vad vi ska göra åt detta. Jag har själv svårt att se hur man på något mer genomgripande sätt skulle kunna höja lönerna för dessa kvinnodominerade grupper utan att kraftigt höja skatten. Är vi villiga att göra detta? Jag upplever ibland att staten/regeringen gör det lite lätt för sig när man skjuter över allt det ansvaret till kommunerna. Dessa är förstås huvudmän och arbetsgivare och formellt ansvariga men jag tror inte det går att lösa det här utan att staten på något sätt kliver in med stöd i en eller annan form.
På lördagen höll vår EU-kommissionär Cecilia Malmström ett glödande försvarstal för EU och det europeiska samarbetet. Flera teman var i linje med de som Jan hade pratat om dagen innan. Då jag känner Cecilia lite grann från min tid på statsvetenskapliga institutionen i Göteborg fick jag prata med henne över en kopp kaffe. Jag frågade om hon, på samma sätt som statsministern, blivit allvarligare till sinnet då hon har ett så ansvarsfullt och tungt uppdrag. Ja, i viss mån, sa hon men hon sa samtidigt att de skrattade oerhört mycket på hennes Generaldirektorat. Det var roligt att höra och hon verkade fortfarande ha lika lätt till det äkta leendet som tidigare. För en månad sedan log hon dock inte så mycket då hon kände att EU, så som vi känner det, kanske var på väg att krackelera. Idag var läget något bättre men situationen är fortfarande allvarlig. Skrämmande från en liberal horisont är att de liberala partierna är så svaga i hela Europa. Cecilia gjorde en snabb exposé över Europas politiska landskap och konstaterade att de liberala partierna antingen har övergett de liberala värdena (Holland med sina starka liberala traditioner är det mest skrämmande exemplet) eller är små och inte utövar något större inflytande. Det vore, tolkar jag henne, bokstavligen livsfarligt om de nationalistiska och populistiska partierna vinner ytterligare terräng på de liberala partiernas bekostnad.
Detta var, som sagt, mitt första landsmöte. Jag var inte uppe i talarstolen då jag såg det här som ett tillfälle att lära mig reglerna och koderna. Om jag får förtroendet att åka igen om två år lovar jag att både skriva motioner och strida för dem.
