Undertecknad har varit tre dagar i Berlin för att förhoppningsvis få inblickar i det tyska utbildningssystemet som skulle kunna komma oss i Strängnäs till godo. De frågor som mest intresserat mig är det tyska lärlingssystemet och hur man arbetar i skolor där en mycket liten del av eleverna har tyska som modersmål.
Jag har på egen hand tagit kontakt med den tyska ambassaden i Stockholm och genom dem fått ett antal kontakter i Berlin. Dessa kontakter ledde fram till två studiebesök som jag här vill redogöra för.
Det första besöket gjordes på Sekundarschule Skallitzerstrasse i Kreuzberg (eleverna var mellan 11 och 16 år gamla) och det andra gjordes på Utbildningsdepartementet. Mina reflektioner nedan blir en sammanställning av vad jag fick ut av de två besöken.
Det tyska utbildningssystemet är inte helt lätt att begripa.[1] Detta är dels beroende på att det varierar lite från en delstat till en annan, dels beroende på att de är inne i en reformfas med många ändringar.[2] Efter grundskolan, när man är 11 år gammal, gör man ett viktigt val. Om man går till Gymnasium är det teoretiska studier och förmodligen vidare till universitet som gäller. Går man däremot till en Sekundarschule är det inte lika teoretiskt avancerat som på ett Gymnasium. Det är i sista hand föräldrarna som bestämmer var man ska gå men lärarnas rekommendationer väger mycket tungt. Vid 16 års ålder sker nästa val då man antigen fortsätter med de teoretiska studierna eller påbörjar någon mer yrkesinriktad utbildning.
På skolan jag besökte hade 5% av eleverna tyska som modersmål. Turkiska och arabiska var helt dominerande. För några år sedan blev skolan rikskänd då de inte hade en enda elev med tyska som modersmål. Hur jobbar man då med integrationsfrågan, särskilt i en stadsdel där det är möjligt att framleva hela sitt liv utan att prata ett ord tyska? Intrycket jag fick var att man mer och mer försökte få med hela familjen i arbetet. En gång i månaden ordnade man Föräldrakafé där man bjöd in alla föräldrar att komma och lyssna på någon i ett intressant tema och samtidigt få information om skolan. Då språket är nyckeln till integration hade man i annan invandrartät stadsdel bjudit in barnens mammor till undervisning i tyska. Väldigt få kom. Man kom fram till att det i flera fall berodde på att männen inte tillät kvinnorna att gå. Man prövade då med att bjuda in kvinnorna till en studiecirkel i handarbete. Alla dök upp. Visst gjordes det en del handarbete men huvuddelen ägnades åt undervisning i tyska. Ett annat tips, hämtat från Kanada, är att dela ut tuffa kepsar till barn med invandrarbakgrund och svaga språkliga förutsättningar i hemmet där det står ”Speak to me”. Jag skulle själv gärna ta kontakt med ett sådant barn om vi stod på samma busshållplats.
Idrotten på skolan bedrevs i två helt skilda hallar. I den ena var det insyn men den andra låg högst upp och med mycket begränsade möjligheter att titta in. Den senare var till för flickornas idrottsundervisning. All idrott sköttes i könsseparerade grupper. Detta är inget ovanligt i Tyskland men jag fick intrycket att den starka rumsliga uppdelningen som man här gjort var ett resultat av krav/önskemål av kulturell/religiös natur. Jag fick själv inte komma fram till dörren, som hade ett litet fönster i sig, där flickorna hade sin undervisning förrän en kvinnlig lärare hade titta in och sett att det där inte pågick någon undervisning för tillfället.
En morgon (20 minuter) varje vecka samlades alla elever på golvet i den stora idrottshallen för att ta del av något som några elever att framföra. Det kunde vara sång, musik, drama etc.
Skolan hade ett rum, ständigt bemannat, dit lärarna kunde skicka elever som störde lektionen. Det var omgärdat med ett rigoröst regelverk och ett antal blanketter skulle fyllas i. När vi kom dit satt en kille där under överseende av en mycket bestämd man. När man hamnade i det här rummet var första uppgiften att fylla i en blankett (förståsJ) där man skulle reda ut varför man trodde att man hamnat där. För den som eventuellt är intresserad har jag hela regelverket och alla blanketter som är inblandade.
Det börjar skönjas en debatt Tyskland där man ställer sig den så här långt förbjudna frågan: Hur kommer det sig att barn i vissa invandrargrupper klarar sig så väl i skolan medan det går så dåligt för andra? Vad man sett hittills är att barn med vietnamesisk eller rysk härkomst klarat sig mycket bra. Vad man också sett är att en lyckad integration underlättas av att barnet börjar i förskolan tidigt. Man rör sig nu mot en lagstiftning där varje 3-åring ska ha rätt att börja förskola även om mamman är hemmafru. Det är förstås, särskilt i en tysk kontext, något mycket utmanande.
Sedan några år tillbaka måste varje immigrant som behöver uppbära försörjningsstöd (Harz IV) gå en integrationskurs. Den består av 600 timmar tyskundervisning och 300 timmar samhällskunskap.
Man återkom flera gånger till hur viktigt det är att få föräldrarna involverade. Deras uppgift, med hjälp av den tyska staten, är att:
1) Lära sig tyska
2) Skicka barnen till förskola
3) Lära sig skolsystemet
Vad gäller lärlingsutbildningar fick jag inte alls ut det jag hade förväntat mig. Den handelsskola (elever 16-19 år) med 6000 studenter som jag besökte arbetade med eleverna i skolan två dagar i veckan och i affär tre dagar. De hade således ett lärlingssystem men jag fick dock intrycket att det inte här fanns mycket att lära för oss.
[1] Systemet är så komplicerat att det utbröt vild debatt när olika aktörer för mig skulle förklara hur systemet var uppbyggt. De såg själva parodin i det hela och sa: ”Ja, du ser hur komplicerat det är. Inte ens vi som arbetar i det är överens.”
[2] I och med att det skiljer sig från en delstat till en annan kan det uppstå problem när en elev flyttar från en delstat till en annan.
