Rapport
Studiebesök i Holland 11-13 april
Som kommunal skolpolitiker är det självklart en skyldighet
att hålla sig väl informerad om vad som händer på den lokala skolscenen. Även
det som sker nationellt bör man ha bra koll på. För att ytterligare kunna sätta
in de lokala skolfrågorna i ett större sammanhang och förhoppningsvis få
indikationer på det vi gör bra men också det som kan göras bättre tror jag det
är bra att då och då göra internationella utblickar. Jag har som ambition att
besöka ett europeiskt land varje år och där få inblick i deras skolsystem och
vilka frågor de brottas med. Då jag har förmånen att dessutom få träffa
utbildningsminister Jan Björklund en gång i halvåret i ett skolpolitiskt
nätverk blir behovet av internationella perspektiv än mer påtagligt. Förra året
besökte jag Tyskland och i år har jag besökt Holland. Här följer mina
reflektioner efter att ha gjort studiebesök hos politiker, rektorer och
skolforskare under tre dagar. Programmet har gjorts av Marianne Johansson på
plats i Holland. Marianne har bott i Holland i 20 år och har ett eget företag
som heter Cicerone (www.ciceronenoordwijk.nl)
som sysslar med Cross Cultural Communication. Programmet finns bifogat sist i
den här rapporten. Där finns även
Mariannes reflektioner efter varje besök nedtecknade. Jag kommer i min rapport
att redogöra för olika teman och avsluta varje moment med en slutsats. Denna
slutsats är förstås personligt och politiskt färgad.
Det holländska skolsystemet, så som det nu fungerar, har
nästan 100 år på nacken. Trots att holländarna gärna beskriver sitt land som
sekulärt har de religiösa samfunden haft stort inflytande på skolväsendet. Runt
2/3 av de ”grundskolor” (barnens ålder 4-11+12-18 år) som finns ägs och drivs
av religiösa samfund eller andra från staten fristående samfund. Helt centralt
är dock att de är offentligt finansierade varför de kallas för offentliga
skolor. Notera skillnaden med Sverige där vi skulle kallat dem för friskolor.
Nästan 1/3 av skolorna är både offentligt finansierade och har en offentlig
huvudman (läs kommunen). Dessa skolor är vad vi skulle kalla kommunala skolor.
Ett 30-tal skolor är helt privata och finansieras helt med föräldrarnas
avgifter samt privata donationer. De får inga offentliga medel. Dessa får vara
vinstdrivna. Jag besökte en sådan skola vilket jag återkommer till.
Slutsats: Holländarna
låter gärna skolor drivas av stiftelser och fristående samfund men om de ska
uppbära offentliga medel får de inte ta ut någon vinst. 98-99% av de holländska
barnen går i sådana här skolor. Styrelserna i dessa non-profitskolor består av
allmänt respekterade personer. Avgående styrelse föreslår själv nya medlemmar.
En valberedning är ingen självklarhet. Även
föräldrar kan ingå i styrelserna men intrycket jag fick var att man ska vara
försiktig med för många föräldrar i dessa styrelser. De kommer för nära
verksamheten och blir för inriktade på hur deras beslut påverkar just deras
barn skolgång. Något att tänka på om vi ska införa kommunalt självstyrande
skolor.
Förskolan är inte alls utbyggd på samma sätt i Holland som i
Sverige. Skolgång är obligatorisk från 5 års ålder men många börjar vid fyra.
Fram till den dagen är det föräldrarnas ansvar att hitta en lämplig
omsorgsform. Det finns förskolor men avgifterna är ganska höga vilket
avskräcker många. Vanligt är att mor- och farföräldrar får hjälpa till. Ibland
går barnet en eller två dagar på förskola och är med mor- och farföräldrar de
andra arbetsdagarna.
Slutsats: Sverige är
ett föredöme när det kommer till förskolan. Det är förstås i sista hand en
ideologisk fråga om man tror det är bra för barn att tillbringa mycket tid på
förskolan men om man tycker det är viktigt att båda föräldrarna arbetar blir en
väl fungerande förskola ett attraktivt val. Jag tror att Sverige kommer att få
besök av många europeiska delegationer framöver som vill studera vår förskola.
I Tyskland har man ju tagit mycket starka intryck av den svenska modellen och
där börjar den traditionella hemmafrun allt mer fasas ut.
Den holländska grundskolan består av två delar. I den första
går man från fem års ålder till dess man är 11. De flesta barn börjar dock
skolan vid fyra års ålder. Denna grundläggande del är likadan för alla över
hela Holland. Redan vid 11 års ålder ska man sedan bestämma vilken nivå (av sju
möjliga) som man vill bedriva sina resterande grundskoleår på. Du förväntas
alltså kunna avgöra vilka intressen, framtida jobb och ”tankenivå” (ja, de
använder faktiskt det uttrycket) ditt barn är moget för vid 11 års ålder. Här
väljer man alltså om man kommer att fortsätta mot universitet efter 18 års
ålder eller om man ska arbeta med något mer praktiskt. Om man väljer att gå på
den mest teoretiska nivån kommer man att läsa både grekiska och latin vilket
fortfarande anses vara fint.
Slutsats: Det är
alldeles för tidigt att avgöra vilken studieinriktning ska ha vid 11 års ålder.
Här är den svenska skolan mycket bättre där vi åtminstone har en sammanhållen
grundskola till 16 års ålder. Vi har också avskaffat latin och grekiska som
obligatoriska ämnen på de studieförberedande programmen vilket är bra. De som
går ett humanistiskt program ska förstås kunna läsa dessa men i övrigt är det
helt andra ämnen som är viktigare. Det andas i Holland en slags
utbildningselitism som inte är behaglig. Jag får intrycket att man snabbt dömer
en person efter den utbildning han/hon har. Inte nog med att man i Sverige gör
sitt gymnasieval senare. Man har ju här även möjlighet att läsa upp betyg och
komplettera ämnen på komvux. Jag tror att komvux är en mycket sund svensk
institution som säkert också kommer att gå på export. Det vore olyckligt om vi
nu rustar ner vårt eget komvux.
En stor fråga i de holländska skolorna är barn med särskilda
behov. Man har haft en explosion av barn med diagnoser och man tycker sig inte
ha resurser att hantera dem. En annan stor fråga har varit barn till
immigranter. Här visar det sig att det är flickorna som klarar sig bäst.
Paradoxalt nog är det ofta mammorna till dessa flickor som ivrigast stöttar
sina döttrar. Enligt mina källor beror detta på att mammorna ser utbildning som
enda möjligheten för deras döttrar att få ett bättre liv än de själva har.
Detta leder i sin tur till en lite oväntad konsekvens. Då invandrarpojkarna
inte alls är lika framgångsrika kommer flickorna att undvika att gifta sig med
dem. Flickorna vill inte ha en outbildad man. Detta skapar en ”stress” hos
pojkarna, vilket kanske är bra.
Slutsats: Likheterna
med Sverige är slående. Barn med särskilda behov och barn till immigranter är
två grupper som är i fokus i båda länderna. Mycket viktigt är förmodligen att
elever med en annan bakgrund är den inhemska får förebilder att se upp till och
sträva mot. Jag tror det vore mycket bra att låta både pojkar och flickor med
invandrarbakgrund, som genomgått en rejäl utbildning och ”lyckats” få ett bra
jobb, komma ut till skolor och olika invandrarföreningar och berätta om sina
erfarenheter. Varför inte låta tio av dem göra en video där de berättar om sin
bakgrund på ett sätt som får deras ”landsmän” att känna igen sig i språk, koder
etc. och sedan avslutar de med en senmoral kring vikten av utbildning? Lägg ut
filmen på Youtube! Det får inte bli så att det bara är Zlatan som är den stora
förebilden.
Det talas mycket om individualisering av undervisningen och
jag besökte en skola (De Noorrdwijkse school med De Noordwijkse Methode) som
hade tagit detta på största allvar. Man försökte på den här skolan verkligen
hitta ”nyckeln” till varje barns lärande och försökte även få dem att
reflektera med hjälp av ett antal frågor som jag tror vore bra om varje skola
bidrog till att eleverna hade i sin lärande ryggrad:
Hur kan jag bidra till världen omkring mig?
Är detta sant? Hur vet jag det?
Är detta en åsikt eller ett faktum?
Hur skulle saker kunna vara annorlunda?
Är det här viktigt?
På en skola med 1100 elever som jag besökte fanns bara två
rektorer. Trots detta undervisade båda av dem. Den jag pratade hade bara en
klass i matematik men han tyckte det var viktigt att ha denna klassrumskontakt
med eleverna.
Slutsats: En rektor
bör undervisa. Det skickar en ovärderlig signal om vad som är skolans
huvuduppdrag. Det skapar också en stor legitimitet i pedagogiska frågor där vi
ju sagt att rektorn ska vara den store ledaren. Vi bör i Strängnäs röra oss i
en sådan riktning. Sverige har allt för många rektorer som inte vill/kan/vågar
undervisa. Så kan vi inte ha det!
På en privat skola jag besökte
tyckte man sig ha löst många av de problem som de offentliga skolorna hade. Jag
påpekade att det kanske berodde på att de hade mer resurser (det kostade 180 000
kr per år att gå där) men de vidhöll att det inte var en resursfråga. Man
hävdade att den offentliga skolan var genomdränkt av centrala regleringar
vilket gjorde att det som är skolans uppdrag, barnens lärande, hamnade på
undantag. En rektor på en offentlig skola, menade de, kunde sitta dag ut och
dag in med olika nya styrningar som skulle implementeras. Dessa var ofta mycket
detaljerade. Man menade också att lärarna på offentliga skolor var alldeles för
överbelastade med sociala och administrativa spörsmål. Det betydde på den här
privatskolan att alla föräldrakontakter som inte hade att göra med lärandet
eller det aktuella ämnet sköttes av administrativ personal. ”Lärare ska inte
vara socialarbetare”, var ett mantra hos dem. På den här skolan tyckte man
också att det var konstigt att på tolv år hade bara en enda politiker besökt
dem trots att de var så framgångsrika. Man trodde det berodde på någon slags
ideologisk låsning som sa att det inte finns något att lära av privata skolor.
Slutsats: Varje direktiv till lärare som skickas ut från våra rektorer
eller vårt utbildningskontor måste underkastas frågan: ”På vilket sätt bidrar
detta till att läraren får mer tid att ägna åt barns lärande?” Vid
tveksamheter, skicka inte direktivet. Det är också mycket attraktivt att man på
den här skolan försökte minska lärarnas kurativa och administrativa sysslor.
Det pågår nu ett arbete i vår kommun för att komma åt detta problem. Resultat
av detta arbete bör snart redovisas. Vi bör inte dra oss för att lära oss av
framgångsrika skolor oavsett huvudman. Patric Johanssons förslag att bjuda in
Nina från Gripsholmsskolan till nämnden är bra. Jag kommer att göra detta.
Holland har brist på utbildade
lärare. En lärare som inte är formellt behörig får arbeta max två år på en
skola. Sedan måste han/hon påbörja en utbildning. Jag fick intrycket att många
rektorer är mycket stressade av detta och att det naggas i kanten på
regelverket. För att få fler utbildade lärare finns det en möjlighet för personer
som har en universitetsexamen i grunden (ekonomi, teknik, juridik etc.) att
först arbeta som okvalificerad lärare i två år och sedan läsa max ett år på
lärarhögskolan. Jag skriver max ett år därför att det görs en individuell
bedömning på varje sökande. Om den sökande har gedigna ämneskunskaper och är
väl vitsordad som lärare kan det räcka med några månader innan de får sin
examen. På skolorna har man nu infört särskilda tjänster för lärare som
fungerar som handledare för de lärarstudenter som gör sin praktik. Detta är en
slags karriärtjänst. En annan är att bli huvudlärare i ett ämne.
Slutsats: Stora likheter med Sverige. Vi har eller kommer att få
lärarbrist i flera sektorer. Lönerna ska förstås gärna upp men här blir det en
dragkamp mellan staten och kommunerna. Karriärtjänster måste inrättas. Här är
vi på gång i Strängnäs kommun. Vi har en lärare som påbörjat sina
doktorandstudier och vi har fyra ämnesutvecklare. Låt oss fortsätta med nya
sådana tjänster varje år. Det ska vara attraktivt att få en lärartjänst i
Strängnäs kommuns skolor.
