Det är tyvärr ännu bara ett fåtal makthavare som har förstått vilken som är vår tids politiska ödesfråga. Egentligen är det inte konstigt att så är fallet. Under hela industrialismen och den moderna demokratins livstid har den övergripande agendan handlat om hur vi ska skapa mer resurser (=högre tillväxt) och hur dessa resurser ska fördelas. Framstegen har i vårt land varit enorma med utrotande av fattigdom, en i stort sett obefintlig spädbarnsdödlighet och en dramatiskt höjd medelålder. Genom denna tankefigur om den ständigt pågående tillväxten går det också att förstå de politiska ideologier som fortfarande dominerar och de ekonomiska modeller som en allt mer utdaterad nationalekonomi använder sig av. Det är härmed även möjligt att begripa hur absurda senmoderna fenomen som ”planerat åldrande” (många produkter konstrueras numera för att gå sönder), groteskt stora marknadsföringsbudgetar och ett sanslöst konsumtionsdrivande kreditsystem är möjliga att existera.
Det som nu gör att helt
nya frågeställningar borde hamna högst upp på varje politisk dagordning har
förstås att göra med de allt mer påtagliga negativa konsekvenserna av den
globala ekonomins enorma tillväxt. Sedan mitten av 1950-talet har den globala
ekonomin mer är femdubblats och om den fortsätter att växa i samma takt kommer
den att vara 80 gånger större år 2100 än den var år 1950. Detta är en
utveckling som mänskligheten aldrig tidigare har haft att förhålla sig till.
Det är också en förändring som helt strider mot vad vi på vetenskaplig grund vet
om vår ändliga resursbas och den bräckliga ekologi som vi är beroende av för
vår överlevnad. Det stora problemet är inte längre, vilket man trodde på
1960-talet, att vitala resurser kommer att ta slut. Genom utbud och efterfrågan
kan prismekanismen hantera detta. Nu gäller den stora oron istället planetens
förmåga att assimilera den ekonomiska verksamhetens miljöpåverkan. Ekologen
Bill McKibben har sammanfattat detta genom att hävda att innan vi får slut på
olja får vi slut på planet. Andra forskare, med en svensk i spetsen, har på ett
mycket trovärdigt sätt beskrivit vår planets biofysiska gränser. Jag kommer i
en senare artikel att närmare redogöra för dessa livsavgörande (i ordets sanna
bemärkelse) forskningsrön.
Kommunalråd i Strängnäs
