Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit Haninges resa från kriskommun till framgångsrik skolkommun. Ett annat exempel som är värt att studera är Essunga. Dagens Nyheter valde att lyfta fram skolresultaten i Essunga som ett av 2010 års mest positiva nyheter. Hur ser då bakgrunden ut? (Gå gärna in på http://www.ur.se/play och sök på "Essunga" så får ni se en 45 minuter lång föreläsning över detta). 2007 fick kommunen klart för sig att man presterade långt under riksgenomsnittet. Man hade haft en bild av att Nossebro skola (som är den enda högstadieskolan i kommunen) var en väl fungerande skola som gav eleverna goda kunskaper men så var det alltså inte. Man blev varse detta när Skolverkets jämförande statistik blev tillgänglig. En krisstämning infann sig och man insåg att något radikalt behövde göras. Ibland undrar jag om det är så att det måste bli riktigt dåligt innan ett klimat infinner sig som gör radikala reformer möjliga. Hur som helst, man bestämde sig för att den skolpolitik man nu skulle föra skulle ha skolans kunskapsuppdrag i centrum. Man bestämde sig för att man kunde inte bli bäst på allt som skolan är satt att syssla med men man skulle bli bäst på att ge eleverna de kunskaper de har rätt till. En målsättning som är värd all uppskattning, särskilt i en kommun med svaga bildnings- och studietraditioner.
I nästa steg slog man fast att de metoder man skulle använda borde ha en vetenskaplig förankring. De skulle vara, som det nya moderordet lyder, evidensbaserade. Man tog hjälp av högskolan i Borås och fick upp en litteraturlista med relevanta texter. Att betona kunskapsuppdraget, som utgör själva fundamentet, kan låta enkelt men har en rad viktiga implikationer. Det innebär att hela verksamheten måste organiseras med detta i fokus: hur lokaler används, vad pengarna går till, hur personalen arbetar, hur schemat läggs etc. Allt måste bedömas utifrån barnens rätt att få så mycket kunskaper som möjligt. Detta kan inte nog betonas men vad har man gjort, utöver detta? Ett ledord verkar ha varit inkludering. Det innebär att man istället för att skapa mindre grupper (ofta med svaga eller stökiga elever) som lämnar klassrummet och får undervisning någon annanstans väljer att ta in den extra resursen i klassrummet. Man menar i Essunga att det inte finns stöd för att mindre grupper ger önskvärda resultat. Jag kan inte avgöra om det här så här men tror att det kan vara värt att pröva inkludering. I vissa fall är dock säkert den lilla gruppen enda möjligheten. Inkludering eller mindre grupper är i den här kommunen förstås upp till den enskilde rektorn att avgöra vad som passar bäst.
I Essunga valde man, liksom i Haninge, att försöka komma ifrån föreställningen att en elevs misslyckande beror på faktorer som ligger utanför skolan. Man uttryckte det med slagordet "Elevens framgång är skolans ansvar". Detta är en mycket tuff målsättning men kanske nödvändig då jag själv vet hur lätt det är att förklara misslyckanden för enskilda elever med hemförhållanden, motivation, inställning etc. Det är djupt mänskligt och i vissa (undantags)fall säkert rimligt att göra så men grundhållningen måste vara den som man intog i Essunga och som även t ex Lorraine Monroe har intagit när hon lyft skolresultaten på utsatta skolor i USA. Samtidigt med denna grundsyn signalerade man till elever och deras föräldrar att man hade höga förväntningar på dem. Det är möjligt för alla att klara minst Godkänt! En fjärde förklaring stavas struktur och förutsägbarhet där man försökte få alla lektioner att starta på samma sätt. Ledordet här är startblock som också är hämtade från Monroes skolor. När eleven kommer in i klassrummet finns en liten uppgift att direkt sätta igång med. På tavlan står även vad lektionen i övrigt ska innehålla och instruktioner för en eventuell läxa. I Essunga satsade man också på läxhjälp, både på och utanför skoltid. Elever som riskerade att inte nå målen erbjöds sommarskola, höstskola och påskskola.
Hur blev då resultatet efter tre år? Jo, nästan för bra för att vara sant. Samtliga elever blev godkända till ett nationellt gymnasieprogram. Glädjande men kan det verkligen gå så bra? När jag studerade fallet närmare och tittade på Skolinspektionens rapport över Essunga fann jag statisitk som något nyanserar bilden. Det var anmärkningsvärt många elever som inte klarade Godkänt på nationella provet i matematik men som sedan fick G i betyg. SI påpekar detta i sin rapport och detta är, som vi vet, ett stort problem i hela Sverige. När jag pratade med skolchefen i Essunga om det här försökte han förklara hur det kom sig att eleverna som inte fick G på nationella provet sedan fick G i betyg. Jag blev väl inte helt övertygad av svaret.
Trots den reservation som detta med diskrepansen mellan provbetyg och slutbetyg utgör tror jag det finns mycket att lära av Essunga. Jag kommer att verka för att många av de verktyg man använt där även kommer att nyttjas i Strängnäs.
