Det kan tyckas tråkigt för en politiker att skolan idag i Sverige är en tämligen avideologiserad fråga. I den nationella skoldebatten inför valet landade motsättningarna mellan blocken till slut i frågan om man skulle ha betyg i åk 6 eller 7. Som folkpartist kan man glädja sig åt att vår skolpolitik nu blivit så accepterad att diskussionen egentligen gäller ganska marginella frågor. Att skolans huvuduppdrag är att ge eleverna kunskaper och att det för detta krävas en ordnad lärandemiljö är numera, gudskelov, inte kontroversiellt. Med en sådan bakgrund blir uppgiften för en kommunal skolpolitiker att leta efter exempel, både internationellt och nationellt, där skolor och kommuner gjort väsentliga förbättringar vad gäller elevernas kunskapsutveckling. Man kan ha ett pragmatiskt förhållningssätt och helt enkelt, i valda delar, försöka göra om detta även i Strängnäs. Från den internationella arenan kan vi hitta Monroes skolor i New York men det går även i Sverige att finna fina förebilder. Genom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) fick jag upp ögonen för Haninge kommun. Haninge rankades av Lärarförbundet som landets sämsta skollkommun i mitten av 2000-talet. Något radikalt behövde göras och Mats Öhlin rekryterades som skolchef. Jag hade igår förmånen att få träffa Mats och gå igenom det "recept" som Haninge skrev ut för sina förskolor och skolor.
Den grundläggande byggstenen i förvandlingen i Haninge kan förkortas "Kartläggning - analys - förändring" där det är kartläggningen av elevernas kunskaper som hela tiden står i centrum. Egentligen är det, som Mats framhåller, ganska enkelt. Den äldre generationen talar om för den yngre vad den behöver lära sig. Sedan lär man ut detta varefter man kontrollerar att barnen lärt sig det man avsåg att de skulle lära sig. Vad eleverna behöver lära sig krävs det ingen ingående diskussion om kunskapsbegreppets natur för att få reda på. Det räcker att studera den läroplan och de kursplaner/ämnesplaner som finns framtagna och som är de viktigaste styrdokumenten i skolans och förskolans värld.
I Haninge börjar man redan med fyraåringarna och kartlägger hur deras basala förståelse i matematik ser ut. Med femåringarna börjar man med Läsutvecklingsscheman (LUS) som sedan pågår t o m årskurs nio. Man menar att det inte är möjligt att uttala sig om barnens språkutveckling om man inte observerar dem på ett systematiskt sätt. Man ser det också som att alla som arbetar i förskolan har ett pedagogiskt uppdrag. Det finns ingen uppdelning som går ut på att barnskötarna har hand om omhändertagandet medan förskolelärarna har hand om det pedagogiska. Förskolan, med sina 53 enhter, är den skolenhet som, enligt Mats, gjort störst framsteg de senaste fem åren.
Kartläggningen fortsätter sedan med kunskapskontroll av läsning och matematik i förskoleklass, läsning i åk 1, matematik åk 2, kemi åk 5, fysik åk 5, kemi åk 7 och matematik åk 8. Till detta ska förstås läggas de obligatoriska nationella proven i åk 3, 5 och 9. Genom dessa kartläggningar som bearbetas statistiskt av en statistikenhet på förvaltningen kan man få en diskussion mellan alla berörda parter om det som är skolans huvuduppdrag: att få barnen att lära sig mer. Genom denna kartläggning kommer nämndens möten mindre att handla om ekonomi och mer om varför det går så bra/mindre bra på de olika enheterna. På skolorna får rektorerna det underlag de behöver för att kunna vara de pedagogiska ledare som är deras huvudsakliga uppdrag. De kan nu föra samtal med lärarna om hur lärarresurserna kan optimeras, hur pedagogiken kan utvecklas, varför det går så bra i vissa klasser men inte andra etc. Genom en sådan här tydlig kunskapuppföljning kommer även lärarna efter hand att märka att allt mer av deras gemensamma tid ägnas åt pedagogiska frågor. De får helt enkelt det instrument de behöver för att bli ännu mer professionella. Samtidigt kommer förvaltningen att mer ägna sig åt uppföljning av enheternas pedagogiska resultat än åt ekonomisk uppföljning. Mats Öhlin var tydlig med att kravet att hålla budget bara är ett nödvändigt villkor för att fungera som rektor. Det är när det grundläggande kravet, som egentligen inte ska ägnas särskilt mycket tid, är uppfyllt som den intressanta uppgiften börjar: att följa upp elevernas kunskapsutveckling och optimera organisationen utifrån detta uppdrag.
I Haninge har man, liksom på Monroes skolor i New York, arbetat med att försöka ha höga förväntningar på alla elever. Det finns också mycket forskning som stöder ett sådant agerande. Det går inte för en skola att förklara sina eventuella misslyckanden med att man har så problematiska barn. Slagordet här blir: "Skolan har ansvar för skolans resultat". Jag fick, för att underbygga det här påståendet, se statistik från matematiktestet i åk 2 där först resultatet visades per skola. Sifforna här varierade mellan 67% som "klarade" testet till 100%. Sedan fick jag se statistik som visade föräldrarnas utbildningsbakgrund (grundskola, gymnasium eller högskola) för varje skola och trodde kanske att det skulle finnas ett rakt samband. Oj, vad fel jag hade! Det visade sig inte finnas något samband alls. Det här stämmer verkligen till eftertanke eftersom en mycket vanlig tankefigur i skolans värld är att "Det är klart att vi inte lyckas med den här eleven. Titta bara på hans/hennes hemförhållanden". Mats Öhlin går så långt att han ifrågasätter nyttan av SALSA-statistik. Den riskerar att stjälpa mer än den hjälper i och med att den försöker förklara skolans resultat utifrån faktorer som skolan inte kan påverka. Sådana "omgivningsfaktorer" riskerar också att leda till att vi sänker förväntningarna på vissa elever och det blir i sin tur en självuppfyllande profetia.
Det behöver väl knappast nämnas att Haninge uppvisat förbättringar vad gäller resultat på nationella prov, meritvärden, behöriget till nationella program etc. Det systematiska arbetet har verkligen haft effekt! Jag tar själv med mig idéerna om kartläggning från tidiga år, uppföljning av resultaten, fokusering på det pedagogiska och behovet av höga förväntningar på alla elever. Glädjande att notera från en kommunalpolitisk horisont är även att uppslutningen kring den ovan beskrivna skolpolitiken är mycket bred i Haninge. Stor konsensus råder idag över de traditionella blocken vilket naturligtvis underlättar arbetet med skolan på alla nivåer i kommunen. Min förhoppning är att vi även i Strängnäs ska kunna nå fram till en sådan här samstämmighet.
