Har ägnat en del av dagen åt att läsa in mig på SKL:s rapport Bra måste bli bättre om tillståndet i den svenska skolan. De citat som följer nedan, om ej annat anges, är från denna rapport.
Det finns mycket att glädja sig åt i den svenska skolan. Allt fler gymnasieelever fullföljer sin utbildning. Svenska elever är tryggare än elever i många andra länder. Det visar sig också att eleverna trivs i skolan. Vid den senaste mätningen 2009 trivdes 63 procent mycket bra i sin skola jämfört med 46 procent sex år tidigare. Eleverna trivs också bra med sina lärare. Nio av tio elever uppger att de trivs bra eller mycket bra med sina lärare. Andelen elever som upplever skolarbetet engagerande har ökat markant. I dag uppger åtta av tio elever att de upplever skolarbetet engagerande. Allt detta är glädjande men vi vet samtidigt att det finns problem, främst illustrerat av att vi som nation i PISA-rankingen vad gäller kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse (som var en gren där vi tidigare var framstående) inte placerar oss väl. Då skolans primära uppgift är att ge barnen kunskaper måste vi ta mycket allvarligt på dessa signaler. Vad behöver då göras för att komma åt dessa problem? Ett enkelt svar kan vara "Mer resurser!" men det är nog inte där huvudfokus bör ligga. Sverige lägger 6,3 procent av BNP på utbildning medan OECD:s genomsnitt är 5,7 procent. Blott sex OECD-länder satsar mer än Sverige. Trots detta presterar vi inte bättre. Mycket handlar säkert därför om hur vi använder de 200 miljarder som vi varje år lägger på grundutbildning i Sverige. Att t ex Finland lyckas ge sina barn bättre kunskaper i skolan kan inte ha ett samband med resursinsatsen. Finland ligger under genomsnittet i OECD men är ändå mycket framgångsrika. Den finska pedagogikprofessorn Michael Uljens pekar istället på att den finska skolan har höga och tydliga förväntningar på alla elever och landets lärarstudenter får en god lärarutbildning som även den ställer höga krav.
De stora resurser vi lägger på skolan visar sig bland annat genom att klasserna i grundskolan har i snitt färre än 24 elever, lärartätheten har ökat de senaste tio åren och specialpedagogerna i grundskolan har de senaste tio åren femfaldigats. Det viktigaste, enligt SKL, är alltså inte mer pengar eller fler lärare. De skriver istället så här: "Mer angeläget är att eleverna har tillgång till skickliga lärare. Rektor har här en central roll i att leda lärarens pedagogiska arbete, lyfta fram bra lärare och ständigt utveckla lärarnas kompetens. Fokus såväl i skolan som i debatten behöver flyttas från resurser och kvantitet till resultat och kvalitet." SKL ställer också följande (retoriska) fråga: "Utifrån forskning om framgångsrika skolor och skolkommuner kan vi självkritiskt fråga om det varit klokt när många kommuner under de senaste tio tjugo åren prioriterat att öka lärartätheten. Kanske hade det varit bättre för skolan om vi istället satsat mer på lärarkompetens och högre lön?"
Detta inlägg gör jag INTE för att bereda marken för att majoriteten i Strängnäs kommer att dra undan resurser från skolan. Tvärtom! Vi kommer att satsa ytterligare resurser på skolan men låt oss inte tro att dessa allena leder till bättre resultat. Imorgon kommer jag att träffa chefen för utbildningsförvaltningen i Haninge, Mats Öhlin. Haninge har gjort en fantastisk insats med att lyfta sina skolor de senaste fem åren. Jag ska försöka ta reda på hur de gjort detta. Mats Öhlin har varit arkitekten bakom de stora framstegen. Så här kommenterar han frågan om resurser:
"Vad gäller frågan om hur mycket pengar man behöver för att leverera resultat så anser jag att vi har vad vi behöver av resurser i Sverige. Jag har ingen personlig erfarenhet av att mer resurser någonsin löst något problem som jag stött på i skolsammanhang. Däremot riskerar resursdiskussionen att få negativa effekter eftersom den gör att människor ägnar sig åt att vänta på något som aldrig kommer istället för att göra något här och nu." (Konsten att nå resultat - erfarenheter från framgångsrika skolkommuner, SKL)
