fredag 30 december 2011

Världens bästa skitskola del 4

Det sista avsnittet i den här programserien hade underrubriken "Dropouts" och handlade om de elever som inte fullföljer sina gymnasiestudier. Det handlar om runt 13000 elever per år som lämnar gymnasieskolan utan ett fullständigt gymnasiebetyg. Prognoserna för dessa killar och tjejer är tyvärr mycket dålig. Inte nog med att man kan visa på att de kommer att bli kraftigt överrepresenterade i statistiken för allt ifrån att drabbas av cancer till att hamna i olika typer av missbruk. Deras möjligheter att få ett jobb som de stadigvarande kan försörja sig på är med en sådan bakgrund begränsade. Många arbetsgivare bryr sig inte ens om att kalla en person som hoppat av gymnasiet på intervju. Det allvarligaste är förstås det mänskliga lidande som alla dess avhopp leder till men det medför också stora samhällsekonomiska kostnader. En beräkning vi fick ta del av i programmet sa att det kan handla om runt 150 miljarder varje år. Då är inte kostnader för kriminalitet och psykisk sjukdom inräknade.

Hur skall då det ovan beskrivna problemet hanteras och vem eller vilka bär ansvaret? Det går inte att bara peka på skolan och säga att den är den enda som skall klandras. Det handlar i de
allra flesta fall om ett delat ansvar mellan skola, föräldrar och förstås den enskilde individen. Vi har tyvärr en tendens att alltid förlägga ansvaret på skolan i sådana här
situationer. Skolan har ett stort ansvar men varje fall måste granskas för sig och där blir
uppgiften att fråga sig: vad kan skolan, vad kan föräldrarna och vad kan den det hela handlar
om göra själv? Så länge det inte hanteras på detta sätt finns små möjligheter till framgång. Det var också lite förvånande att journalisten i programmet vare sig intervjuade den drabbades föräldrar eller närmare frågade på vilket sätt den drabbade själv hade kunnat bidra till en bättre utveckling. I flera fall hade detta säkert inte varit möjligt då det handlat om en svår medicinsk, psykologisk eller social problematik men frågan kan ändå vara värd att ställa. Det handlar inte om att skuldbelägga ett offer som redan är utsatt utan mer fråga sig på vilka sätt, om några, den enskilde själv kan ta makten över en svår situation. Ann Heberlein beskriver detta delikata område på ett fint sätt i sin bok "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar". Jag har tidigare på min blogg recenserat denna bok.