I den tredje delen av den här mycket sevärda serien tar journalisten sin utgångspunkt i den försämring av skolresultat som svenska elever uppvisat de senaste 30 åren. Från att ha intagit en tätposition i världen har Sverige ramlat ner till en plats runt 20. Det är i de mycket omskrivna Pisa-rapporterna som de här dystra resultaten framträder. Försämringarna gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Att svenska elevers kunskaper försämrats, framför allt i matematik, bekräftas i programmet när journalisten besöker KTH. En lektor i matematik redogör för hur dramatiskt mycket sämre de svenska teknologerna är idag jämfört med för bara 10 år sedan. Detta kan man från KTH även visa på ett helt vetenskapligt sätt genom att man under flera år använt samma diagnostiska test på de nya tekonologerna då de börjat på KTH. Resultaten är nu så dåliga att flera studenter inte ens kan sägas ha grepp på högstadiematten.
Den bild som ges i programmet har tyvärr, föga förvånande, sin motsvarighet i Strängnäs. I år gjorde Thomasgymnasiet och Europaskolan ett gemensamt diagnostiskt test i matte på alla elever som började årskurs 1. Utan att gå närmare in på de exakta resultaten kan man lugnt säga att våra barn inte lär sig vad de ska lära sig på grundskolan. När vi tittar på hur de presterar på nationella prov i matte i årskurs 9 bekräftas bilden. Av någon anledning får de sedan godkänt i slutbetyg vilket kan kännas bra på kort sikt för eleven, föräldrarna, läraren och skolan. På lite längre sikt är det förstås förödande då det förespeglar eleven att han/hon kan saker som han/hon inte alls behärskar. Det måste nu till krafttag för att få ordning på matteundervisningen i Sverige i allmänhet och i Strängnäs i synnerhet. Mycket behöver göras men låt mig lyfta fram tre aspekter:
1) Förakta inte det automatiserade räknandet. Gångertabellen måste sitta, det måste vara självklart hur man omvandlar tal i bråkform till blandad form och tvärtom, eleven måste direkt se att 56/14 är samma sak som 4 etc. Miniräknare är bra men ska användas vid mer komplicerade beräkningar. Det jag här givit exempel på är färdigheter som behövs för att få en grundläggande känsla för tal, storlekar, uppskattningar och proportioner.
2)Inse att du behöver kunna läsa, nej du behöver förstå vad du läser, för att kunna lösa ett läsetal i matten. Flera mattelärare jag pratat med säger att eleverna mekaniskt kan läsa (avkoda) bokstäverna och orden men de förstår INTE innebörden av vad de läser. Detta visar att läsning är grunden för så mycket mer än att njuta av en fängslande roman.
3) Våga säg att matte kräver ett hårt intellektuellt arbete. Alltför många bibringas uppfattningen att antingen kan man matte eller så kan man det inte. Det är något digitalt över det och är man född utan talang så är det inte så mycket man kan göra åt det. Så är det inte alls. Vad många av oss behöver är att sitta timme efter timme med ett problemområde i matten för att till slut, efter att ha kastats mellan hopp och förtvivlan, märks att polletten trillar ner. För den som är en mattetalang går detta mycket fortare men problemet är allt för många ger upp allt för tidigt i processen. Samtidigt krävs det förstås en kunnig mattelärare som kan vrida och vända på de problem, de tal, de beräkningar, de uppställningar, de geometriska figurer etc. som eleven har svårt för. Matte borde dock vara det ämne som kräver mest eget (hårt) arbete.
