Det diskuteras nu flitigt hur vi i Sverige kan få läraryrkets status att stiga från det nära-nollpunkten-läge som det nu befinner sig i. Det krävs förstås ett batteri av åtgärder där allt från insatserna för att höja kvaliteten på lärarutbildningen till lärarlegitimation är steg i rätt riktning. Det ser nu också ut som om lärarfacken kommer att ta strid för rejäla lönelyft. Lärarnas Riksförbund verkar vara inne på att en generell höjning av lönen med 10000 kr/månad är vad som behövs. Det kan säkert ligga en del i detta och här har vi från kommunernas sida ett ansvar att ta steg i rätt riktning. Ett bland många problem är förstås att det finns många löntagargrupper (företrädesvis kvinnodominerade) i kommunerna som, vid en jämförelse, ter sig underbetalda. Samtidigt kan vi inte höja kommunalskatten hur mycket som helst. I Strängnäs har vi sagt att den inte ska höjas under mandatperioden och det står vi fast vid.
Vilka ytterligare verktyg finns då för att få lärarna att känna välförtjänt yrkesstolthet? Ett kraftfullt sådant är kontrollen över arbetstiden. Fördelen med detta instrument är att det inte kostar pengar samtidigt som det skickar signalen att vi ser lärarna som professionella med förmågan att bestämma själva över en del av sin arbetstid. Niklas Stenlås (forskare vid Institutet för famtidsstudier) skriver välformulerat om detta på följande sätt:
"För att en professionell yrkesverksamhet ska fungera väl måste de professionella själva ha tillfälle att tillämpa sina yrkesnormer och ha makt att definiera vad som är ett gott arbete. De nya arbetsgivarna har dock inte velat betrakta läraryrket som ett kunskapsyrke. Den tidigare självklara uppfattningen att den tid läraren inte uppträdde i klassrummet måste få ägnas förberedelser och efterarbete eftersom god undervisning kräver detta har arbetsgivaren betraktat med misstroende. Trenden i avtal efter avtal har varit mot att endast den tid läraren uppträder i klassrummet ska räknas. Tid för förberedelser och efterarbete har mer eller mindre helt trängts ut av möten, administration och arbete som inte har med lärarrollen att göra. Ytterst är detta en bekräftelse på läraryrkets statusnedgång, men också en tydlig vink om att arbetsgivaren antingen inte förstår eller vill förstå vad en kunskapsförmedlande yrkesroll kräver - eller helt enkelt inte bryr sig om ifall skolan sysslar med god kunskapsförmedling eller ej." (Från boken Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen, Ekerlids förlag, 2011)
