"Plikten, profiten och konsten att vara människa". Så lyder titeln på Göran Rosenbergs fantastiska bok från 2003. Rosenberg skärskådar politiken och retoriken i ett samhälle där vi är på väg att glömma att människan inte bara är fri utan också beroende, att hon inte bara är individ utan också samhällsvarelse, att hon inte bara kan göra saker som hon själv tjänar på utan också har anledning att göra saker som hon själv förlorar på. Han gör nedslag i antiken, på medeltiden och i industrialiseringen på 1800-talet. Han rör sig obehindrat mellan de stora tänkarna i idé- och filosofihistorien. Vi får läsa hans tolkningar av Machiavelli, Platon, Hume, Kant, Marx, Mill, Smith och flera andra. Han använder hela verktygslådan för att förstå vad det är som händer i vårt samhälle (exemplen kommer både från USA och Sverige) där sjukhus, sjukhem, skolor, fängelser på ett tämligen oproblematiskt sätt läggs under profitens paraply istället för pliktens. Vilka konsekvenser detta kan få redogör Rosenberg för och visar vilka enorma kontrollinstitutioner som måste byggas upp för att försöka säkerställa att den leverans som beställaren vill ha (nämligen staten/kommunen) verkligen blir den som levereras. Riskerna för korruption blir också betydande.
Jag kommer, de dagar då jag inte bloggar om något annat, att citera denna mycket läsvärda bok. I början av boken får man bl a följa författarens reflektioner över hans svärfars sista dagar i livet. Svärfadern levde sina sista månader på ett sjukhem där många vårdbiträden passerade förbi. En anledning till att det var så många vårdbiträden under så kort tid var att sjukhemmet använde sig av ett bemanningsföretag. Man ringde in personal för en timme, en dag eller en vecka. Konsekvensen av detta blir att de gamla och mycket hjälplösa människor som tvingas leva på sådana sjukhem tvingas leva med ständigt nya vårdbiträden som de aldrig hinner lära känna och som aldrig hinner lära känna dem. Mellan vårdare och vårdade som vet att de aldrig kommer att lära känna varandra och kanske aldrig ens se varandra igen, eftersom de gjorts helt utbytbara inför varandra, kan svårligen några individöverskridande band uppstå.
När svärfadern dör är det en ung manlig vårdare som håller hans hand. Denne vårdare hade inte försvunnit utan blivit kvar på sjukhemmet en längre tid. Någon slags relation hade uppstått dem två emellan. När Rosenberg på s. 51 reflekterar över denna relation och varför den vårdaren höll svärfar i handen låter det så här:
"Jag tror nämligen inte att det gick ingick i den unge mannens uppgift som vårdbiträde att att hålla döende människor i handen. Jag vet naturligtvis att det ibland är vårdbiträdens uppgift att vaka över döende och att det finns organisationer som vårdar sådana uppgifter, men i en organisation där utbytbarheten av människor har satts i system, eller i varje fall inte längre ses som oförenlig med uppgiften att ge omsorg åt gamla och hjälplösa, kan det rimligen inte ingå i vårdpersonalens uppgift att hålla de människor i hand som råkar ligga för döden på den arbetsplats som de just den timmen eller den dagen eller den veckan råkar bemanna. Och om det så gjorde, vore det djupt självmotsägelsefullt. Uppgiften att hålla en döende människa i handen får sin betydelse genom att den som dör betyder något för den som håller i handen och att den som håller i handen betyder något för den som dör och är därför svårförenlig med uppgiften att vara utbytbar (även om en utbytbar människa i sista hand är bättre än ingen alls). Människor som betyder något för oss är inte utbytbara. Människor som har till uppgift att ge omsorg åt gamla och hjälplösa människor har till främsta uppgift att betyda något för dem."
