Jag citerade igår ett avsnitt i boken där Rosenberg reflekterade över vad som drev den unge vårdaren att hålla hans döende svärfar i handen. Några sidor senare fortsätter att han fundera över detta att vi fört över uppgifter från familjen/den lilla världen till professionella institutioner och vad det betyder. Då låter det så här på s. 56-57:
"Vi har med tiden överlåtit allt mer av det som måste göras för våra gamla och hjälplösa på (och med tiden för oss själva) på en professionell yrkeskår av ställföreträdande medmänniskor som vi räknar med ska tillhandahålla den omsorg och den kärlek som vi själva skulle vilja ge om vi som regel inte hade till uppgift att göra något annat. Men det är inte utan vidare möjligt att överlåta det vi själva skulle vilja göra på någon annan. Den omsorg som ett professionellt vårdföretag (offentligfinansierat eller privat) kan kontrakteras att leverera och den omsorg som vårt samvete bjuder oss att ge är inte alltid samma sak. Det ena bygger på en opersonlig överenskommelse (där gränserna för åtagandet sätts av kontraktets villkor), det andra på en personlig förpliktelse (vars gränser sätts av vår inlärda, uppövade och med tiden undermedvetna känsla för vad som ovillkorligen måste göras). Den opersonliga överenskommelsen bygger förvisso på den personliga förpliktelsen. Vi förväntar oss att de som genom kontrakt eller offentligt uppdrag åtar sig att ge vård och omsorg åt våra gamla och hjälplösa ska fullgöra den förpliktelse som ligger i botten av åtagandet. När vi märker att åtagandet inte täcker förpliktelserna söker vi först gärna efter tekniska eller organisatoriska brister och efterlyser 'ökad kompetens' hos de professionella vårdgivarna. Men den kompetens som är svårast att öka är inte av teknisk eller ekonomisk eller organisatorisk natur."
