I mitten av boken diskuterar författaren vad det betytt att skolan givits/tagit ett allt större ansvar för att fostra våra barn. Som vi vet har varje samhälle i alla tider haft pliktdrivna institutioner för att fostra sina barn till vuxna samhällsmedlemmar. I Sverige sammanfaller skolpliktens införande 1842 med landets omvandling till en modern nationalstat med dess växande krav på invånarnas förmåga att anamma, anpassa och föra vidare gemensamma föreställningar och värderingar. Till en början var skolan den självklarara "fostraren" av barnen utanför hemmet men nu har skolan konkurrens av andra "fostrare". Dessa finns på marknaden och i medierna och de fostrar, i eget intresse, våra barn att lita mindre på samhället och mer på sig själva och dem. Till synes med viss rätt skriver Rosenberg "eftersom de samhällsinstitutioner som barn i första hand måste lita på för sin fostran, familjen och skolan, har fått allt svårare att leva upp till förtroendet. Men ändå i grunden fel, eftersom ett samhälle som inte förmår fostra sina barn inte heller förmår upprätthålla sin specifika väv av förpliktelser." (s.123-24)
Slutsatsen blir enligt författaren att:
"Ett samhälle som avsvurit sig sin auktoritet (därför att det i praktiken förlorat den) eller gjort alla till auktoriteter har berövat sig själv förmågan att fostra. Fostran förutsätter auktoritet. Auktoritet är inte detsamma som auktoritär. Den som har auktoritet är en förebild, en vägledare, en förmedlare av kunskaper och erfarenheter. Auktoritär blir i regel den som saknar auktoritet. Varje samhälle bygger på att vuxna förmår vara auktoriteter i förhållande till sina barn, lärare i förhållande till sina elever, erfarna människor i förhållande till oerfarna. Med auktoritet följer ansvar.
Människan börjar sitt liv utan auktoritet och utan ansvar. Barn är vuxnas ansvar. De är beroende av vuxnas auktoritet för att få en egen auktoritet. Sviker dem de vuxnas auktoritet söker de andra auktoriteter. Det auktoritetslösa samhället är i regel ett förstadium till det auktoritära.
Det andra självbedrägeriet, som hör samman med det första, är att betrakta fostran av barn som en produkt på marknaden." (s.124-25)
